Gary Oldman
 |
|
Många av de profiler vi har i vårt arkiv här på MovieboX är amerikaner. Detta kanske inte ter sig så konstigt med tanke på att större delen av filmindustrin finns i USA. De flesta filmer vi i västvärlden ser kommer från landet där borta i väst. Just på grund av detta blir då också merparten av de som jobbar inom den amerikanska filmindustrin relativt sett dominanta i filmvärlden. Jag vill inte på något sätt förringa övriga värlens duktiga regissörer, producenter och självfallet skådespeleare, de har också kvaliteer, vilket Gary Oldman är ett levande exempel på. Oldmans skådespelarkvaliteer är på en hög nivå och han har vunnit en del priser genom åren och agerat i en rad minnesvärda roller. Någonting som gör Oldman unik är att han har en gedigen karriär bakom sig som teaterskådespelare, inte bara filmskådespelare. Detta gör honom till en mycket duktig karaktärsskådesepalare, något som gör att han är en given profil i vårt arkiv här på MovieboX.
Vid det här laget har ni nog förstått att Gary Oldman inte är född i USA, vilket ni i så fall har helt rätt i. Gary Oldman föddes i England i de södra delarna av landets huvudstad. Året var 1958. Sex år tidigare hade Englands nuvarande drottning, Elisabeth II, krönts i Westminister Abbey och hennes son, Prins Charles, var tio år gammal.
Liksom en del andra profiler vi skrivit om här på MovieboX, som t.ex. Robert De Niro och Al Pacino, hoppade Oldman av skolan när han var 16 år gammal och började jobba. Samtidigt odlade han sitt intresse för litteratur och kort därefter träffade han en dramalärare som introducerade honom i teaterns värld. 1979 tog han en examen i teaterkonst. Dessförinnan hade han, i en ambition att nå till nya höjder, ansökt till Londons kungliga dramaakademi, men hade inte blivit antagen. Med hjälp av stipendier lyckades han dock komma in på en annan teaterskola och tog där sin examen 1979.
Under större delen av 1980-talet turnerade Oldman runtom i Europa med den teater han jobbade för, Glasgows folkteater. Samtidigt dök han upp i ett par filmer. Hans korta medverkan i filmen Under tiden (1983), där han spelade ett skinhead, visade hans förmåga att agera med intenistet och karisma. 1986 porträtterade han Sid Vicious i Sid & Nancy. Året därpå gestaltade han dramaförfattaren Joe Orton i Prick up Your Ears (1987). Många av de roller han gestaltade under 1980-talet, både på teaterarenan och på vita duken, visade på att Oldman hade en förmåga, likt en kameleont, att skilja sig oerhört mycket från roll till roll, vilket är en mycket viktig egenskap för en skådespelare. Filmerna etablerade Oldman som en av engelskspråkig films främsta unga karaktärstolkare, men i USA var han fortfarande relativt okänd.
Genombrottet i USA lät således vänta på sig. Det är svårt att veta om Oldman aktivt sökte slå igenom på andra platser i världen än England samt än på teaterarenan, men en tanke är att han, liksom många andra, sökte komma upp sig i hierarkin och nå nya höjder. I slutet av 1980-talet begav sig Oldman till USA där han agerade i en rad filmer såsom Track 29 (1988), Criminal Law (1988), Chattahooche (1989) och State of Grace (1990). Det Oldman bl.a. lyckades övertyga med i dessa filmer var hans skicklighet att kunna uttala många av de dialekter som finns i USA.
Den roll som dock gjorde att många fick hans namn på läpparna var den korta, men oförglömliga rollen som Lee Harvey Oswald i Oliver Stones mastodontverk JFK från 1991. För de som var gamla nog att komma ihåg det tragiska mordet på USA:s 35:e president i november 1962 var det förmodligen som att få se ett spöke stigit upp från graven. Oldman var Oswald, utseendemässigt, hur han talade, och hur han förde sig. Filmen bör ses som hans genombrott på vita duken, även ifall han redan gjort sig uppmärksammad på 80-talet. Året därpå visade han en helt annan sida. Då som en gammal transylvansk blodsugare från 1400-talet i Bram Stoker’s Dracula (1992), regisserad av Francis Ford Coppola. I filmen spelar Oldman inte mindre än tre roller; det som är kvar av en mycket gammal man, ett monster och en aristokrat i det victorianska England. 1993 spelade han en minnesvärd roll som en ständigt påtänd rastafarigangster. I övrigt var manusförfattaren en kille vid namn Quentin Tarantino och filmen namn var True Romance.
I och med de ovanstående tre nämnda filmerna hade Oldman gjort sig ett namn i Hollywood, vilket inte är särskilt svårt att förstå om man sett filmerna. Han visade i samtliga tre filmer upp hela sitt register med vad han var kapabel till, vilket öppnade upp för framtiden och nya roller. Resten av 1990-talet följdes upp av filmer som t.ex. Romeo Is Bleeding (1993), Lëon (1994), Min odödliga kärlek (1994), där han porträtterade Ludwig von Beethoven och Överlagt mord (1995), ett fängelsedarama där han spelade en fängelsedirektör på Alcatraz. Den roll många kommer ihåg honom för i dessa filmer är förmodligen Leon där han på ett brlijant sätt spelar en korrumperad, nästan ständigt drogpåverkad, polis. Regissören var Luc Besson och filmen räknas som en av fransmannens bättre genom åren. Oldman är dock inte mer människa än du och jag, och även han misslyckas ibland. 1995 spelade han mot Demi Moore i filmen The Scarlet Letter, och denna film floppade rejält.
Liksom många andra personer i underhållningsbranshen har inte Oldman enbart seglat på en framgångssaga. Han har medverkat i filmer som mer eller mindre floppat. Sådant kan – och bör – en skådespelare kunna hantera för att lyckas. Värre är dock om man utsätter sig själv för droger, vilket Oldman gjorde under ett antal år på 1990-talet. Bl.a. åkte han fast för att ha kört alkoholpåverkad. 1995 tog han in på en avvänjningsklinik men återvände starkt genom att avsluta 1990-talet med att medverka i storfilmerna som t.ex. Det femte elementet (1997), där han återigen jobbade med Besson. Han spelade här en komisk roll som en konspirerande maktgalen företagsledare i framtiden. En annan storproduktion, som kom 1998, var Air Force One, där han spelade rysk terrorist som försöker kidnappa USA:s president.
Han debuterade under 1990-talet också som regissör, och med hjälp av Luc Besson regisserade han 1997 den halvbiografiska filmen Nil By Mouth. Filmen, som är ett färgstarkt drama, handlar om en arbetarklassfamilj i England som splittras på grund av våldet och alkoholen. Filmen vann pris på Cannes filmfestival.
2000-talet inleddes med en medverkan i filmen Hannibal. Vi har även kunnat se honom i filmer såsom Harry Potter-filmerna och Batman Begins (2005). Han har, förutom skådespeleriet, också lånat ut sin röst, något som blivit mer och mer populärt bland Hollywood-eliten. Hans röst går att höra i både tecknade filmer och dataspel. Vad framtiden har åt Gary Oldman vet inte jag, och heller inte ni. Nej, kanske inte ens Oldman själv vet det. I år kommer Bosque de sombras som enligt imdb.com kommer att vara ett drama som utspelar sig i Spanien.
Vad är det då som gör att Gary Oldman har förärats med en plats i vårt profilarkiv? Dels anser jag personligen att han är en av de största skådespelarna. Inte om man ser utifrån hur mycket pengar eller publik hans filmer dragit in eller hur mycket pengar han tjänar per film. Däremot om man kikar på hans, enligt mig, unika förmåga att gestalta olika karaktärer. Där han är näst intill oslagbar. Han ligger helt klart i nivå med namn som Robert De Niro och Al Pacino, för att ta två exempel. Journalister som träffat Oldman för första gången har berättat om hur de innan intervjuer med honom inte vetat hur han egentligen skulle vara och bete sig under intevjun, och att de nästan varit lite smårädda. Sedan visade han sig vara riktigt trevlig. Lyckas man få människor att tro så mycket på den karaktär man agerat som, ja då har man lyckats! Tänk er själva: Skulle ni vilja träffa den knarkpåverkade Stansfield med ett hagelgevär och röda ögon i högsta hugg från Léon, eller Vlad från Bram Stoker’s Dracula? Eller varför inte den flummiga och totalt livsfarliga rastafarin Drexl Spivey från True Romance och därefter avsluta med Jean-Baptiste Emanuel Zorg från Det femte elementet eller Gary Oldman? Vilken utav dem är han? Just detta är den stora charmen och behållningen med denne mycket kompetenta och flitige skådespelare.
Det faktum att han är en skådespelare som i grund och botten har sin teater gör att han kan ta sig an roller som många andra ”vanliga” skådespelare inte kan/vågar ta sig an. Att han sedan också agerat i independentfilmer och mindre produktioner gör inte hans karriär sämre för det. Som regissör har han visat sig mycket kompetent. Detta bäddar förhoppnignsvis för att vi framöver får se Oldman i många produktioner framöver, både framför och bakom kameran.
Vid det här laget har ni nog förstått att Gary Oldman inte är född i USA, vilket ni i så fall har helt rätt i. Gary Oldman föddes i England i de södra delarna av landets huvudstad. Året var 1958. Sex år tidigare hade Englands nuvarande drottning, Elisabeth II, krönts i Westminister Abbey och hennes son, Prins Charles, var tio år gammal.
Liksom en del andra profiler vi skrivit om här på MovieboX, som t.ex. Robert De Niro och Al Pacino, hoppade Oldman av skolan när han var 16 år gammal och började jobba. Samtidigt odlade han sitt intresse för litteratur och kort därefter träffade han en dramalärare som introducerade honom i teaterns värld. 1979 tog han en examen i teaterkonst. Dessförinnan hade han, i en ambition att nå till nya höjder, ansökt till Londons kungliga dramaakademi, men hade inte blivit antagen. Med hjälp av stipendier lyckades han dock komma in på en annan teaterskola och tog där sin examen 1979.
Under större delen av 1980-talet turnerade Oldman runtom i Europa med den teater han jobbade för, Glasgows folkteater. Samtidigt dök han upp i ett par filmer. Hans korta medverkan i filmen Under tiden (1983), där han spelade ett skinhead, visade hans förmåga att agera med intenistet och karisma. 1986 porträtterade han Sid Vicious i Sid & Nancy. Året därpå gestaltade han dramaförfattaren Joe Orton i Prick up Your Ears (1987). Många av de roller han gestaltade under 1980-talet, både på teaterarenan och på vita duken, visade på att Oldman hade en förmåga, likt en kameleont, att skilja sig oerhört mycket från roll till roll, vilket är en mycket viktig egenskap för en skådespelare. Filmerna etablerade Oldman som en av engelskspråkig films främsta unga karaktärstolkare, men i USA var han fortfarande relativt okänd.
Genombrottet i USA lät således vänta på sig. Det är svårt att veta om Oldman aktivt sökte slå igenom på andra platser i världen än England samt än på teaterarenan, men en tanke är att han, liksom många andra, sökte komma upp sig i hierarkin och nå nya höjder. I slutet av 1980-talet begav sig Oldman till USA där han agerade i en rad filmer såsom Track 29 (1988), Criminal Law (1988), Chattahooche (1989) och State of Grace (1990). Det Oldman bl.a. lyckades övertyga med i dessa filmer var hans skicklighet att kunna uttala många av de dialekter som finns i USA.
Den roll som dock gjorde att många fick hans namn på läpparna var den korta, men oförglömliga rollen som Lee Harvey Oswald i Oliver Stones mastodontverk JFK från 1991. För de som var gamla nog att komma ihåg det tragiska mordet på USA:s 35:e president i november 1962 var det förmodligen som att få se ett spöke stigit upp från graven. Oldman var Oswald, utseendemässigt, hur han talade, och hur han förde sig. Filmen bör ses som hans genombrott på vita duken, även ifall han redan gjort sig uppmärksammad på 80-talet. Året därpå visade han en helt annan sida. Då som en gammal transylvansk blodsugare från 1400-talet i Bram Stoker’s Dracula (1992), regisserad av Francis Ford Coppola. I filmen spelar Oldman inte mindre än tre roller; det som är kvar av en mycket gammal man, ett monster och en aristokrat i det victorianska England. 1993 spelade han en minnesvärd roll som en ständigt påtänd rastafarigangster. I övrigt var manusförfattaren en kille vid namn Quentin Tarantino och filmen namn var True Romance.
I och med de ovanstående tre nämnda filmerna hade Oldman gjort sig ett namn i Hollywood, vilket inte är särskilt svårt att förstå om man sett filmerna. Han visade i samtliga tre filmer upp hela sitt register med vad han var kapabel till, vilket öppnade upp för framtiden och nya roller. Resten av 1990-talet följdes upp av filmer som t.ex. Romeo Is Bleeding (1993), Lëon (1994), Min odödliga kärlek (1994), där han porträtterade Ludwig von Beethoven och Överlagt mord (1995), ett fängelsedarama där han spelade en fängelsedirektör på Alcatraz. Den roll många kommer ihåg honom för i dessa filmer är förmodligen Leon där han på ett brlijant sätt spelar en korrumperad, nästan ständigt drogpåverkad, polis. Regissören var Luc Besson och filmen räknas som en av fransmannens bättre genom åren. Oldman är dock inte mer människa än du och jag, och även han misslyckas ibland. 1995 spelade han mot Demi Moore i filmen The Scarlet Letter, och denna film floppade rejält.
Liksom många andra personer i underhållningsbranshen har inte Oldman enbart seglat på en framgångssaga. Han har medverkat i filmer som mer eller mindre floppat. Sådant kan – och bör – en skådespelare kunna hantera för att lyckas. Värre är dock om man utsätter sig själv för droger, vilket Oldman gjorde under ett antal år på 1990-talet. Bl.a. åkte han fast för att ha kört alkoholpåverkad. 1995 tog han in på en avvänjningsklinik men återvände starkt genom att avsluta 1990-talet med att medverka i storfilmerna som t.ex. Det femte elementet (1997), där han återigen jobbade med Besson. Han spelade här en komisk roll som en konspirerande maktgalen företagsledare i framtiden. En annan storproduktion, som kom 1998, var Air Force One, där han spelade rysk terrorist som försöker kidnappa USA:s president.
Han debuterade under 1990-talet också som regissör, och med hjälp av Luc Besson regisserade han 1997 den halvbiografiska filmen Nil By Mouth. Filmen, som är ett färgstarkt drama, handlar om en arbetarklassfamilj i England som splittras på grund av våldet och alkoholen. Filmen vann pris på Cannes filmfestival.
2000-talet inleddes med en medverkan i filmen Hannibal. Vi har även kunnat se honom i filmer såsom Harry Potter-filmerna och Batman Begins (2005). Han har, förutom skådespeleriet, också lånat ut sin röst, något som blivit mer och mer populärt bland Hollywood-eliten. Hans röst går att höra i både tecknade filmer och dataspel. Vad framtiden har åt Gary Oldman vet inte jag, och heller inte ni. Nej, kanske inte ens Oldman själv vet det. I år kommer Bosque de sombras som enligt imdb.com kommer att vara ett drama som utspelar sig i Spanien.
Vad är det då som gör att Gary Oldman har förärats med en plats i vårt profilarkiv? Dels anser jag personligen att han är en av de största skådespelarna. Inte om man ser utifrån hur mycket pengar eller publik hans filmer dragit in eller hur mycket pengar han tjänar per film. Däremot om man kikar på hans, enligt mig, unika förmåga att gestalta olika karaktärer. Där han är näst intill oslagbar. Han ligger helt klart i nivå med namn som Robert De Niro och Al Pacino, för att ta två exempel. Journalister som träffat Oldman för första gången har berättat om hur de innan intervjuer med honom inte vetat hur han egentligen skulle vara och bete sig under intevjun, och att de nästan varit lite smårädda. Sedan visade han sig vara riktigt trevlig. Lyckas man få människor att tro så mycket på den karaktär man agerat som, ja då har man lyckats! Tänk er själva: Skulle ni vilja träffa den knarkpåverkade Stansfield med ett hagelgevär och röda ögon i högsta hugg från Léon, eller Vlad från Bram Stoker’s Dracula? Eller varför inte den flummiga och totalt livsfarliga rastafarin Drexl Spivey från True Romance och därefter avsluta med Jean-Baptiste Emanuel Zorg från Det femte elementet eller Gary Oldman? Vilken utav dem är han? Just detta är den stora charmen och behållningen med denne mycket kompetenta och flitige skådespelare.
Det faktum att han är en skådespelare som i grund och botten har sin teater gör att han kan ta sig an roller som många andra ”vanliga” skådespelare inte kan/vågar ta sig an. Att han sedan också agerat i independentfilmer och mindre produktioner gör inte hans karriär sämre för det. Som regissör har han visat sig mycket kompetent. Detta bäddar förhoppnignsvis för att vi framöver får se Oldman i många produktioner framöver, både framför och bakom kameran.
