Charles Bronson
 |
|
Denna skådespelare är den arketypiska tuffa filmkillen med väderbitna drag – en filmkritiker beskrev hans barska utseende som ”a Clark Gable who had been left out in the sun too long”. Själv har han citerats säga: ”I guess I look like a rock quarry that someone has dynamited.”
Charles Bronson föddes som Charles Dennis Buchinsky (eller Buchinski), den 3 november 1921, i Ehrenfeld, Pennsylvania till litauiska immigranter. Fastän den enda av femton barn som gick klart skolan, arbetade Bronson i kolgruvor jämsmed sina bröder för att försörja sin familj. Han betalades $1 per ton kol och anmälde sig till farliga jobb då de lönade sig mer (en erfarenhet som resulterade i en livslång rädsla för trånga utrymmen). Ett yrke han inte hade mycket till övers för och flydde ifrån under andra världskriget när han 1943 började tjänstgöra
i flygvapnet. Han belönades bl.a. med Purple Heart för skador skedda i krig.
Efter kriget studerade Bronson konst, en passion han hade för resten av livet då han även var en begåvad målare. År 1949 flyttade han till Kalifornien för att börja studera skådespeleri på Pasadena Playhouse. Han kom senare att säga ”Acting is the easiest thing I've done, I guess that's why I'm stuck with it.”
En av hans lärare introducerade honom för regissören Henry Hathaway vilket resulterade i att Bronson gjorde sin filmdebut i ”You’re in the Navy Now” (1951).
Han framträdde ofta i film med små och stora roller i början av sin karriär, med många inhopp i olika tv-serier. Men det var inte förrän han gjorde ett intryck på publiken som stum assistent till Vincent Price i 3-D thrillern ”Vaxkabinettet” (1953) som det slog rätt och tjänade honom ett rykte för tuffa, hårdnackade karaktärer.
Det var i början av 1950-talet som han ändrade sitt artistnamn till Bronson i mitten av senator McCarthys häxjakt på kommunister, efter en uppmaning från sin agent som var rädd att ”Buchinsky” skulle skada Bronsons karriär. Namnet Bronson är tagen från ”Bronson Gate” på Paramount Studios, på norra sidan av Bronson Avenue. En massmördare skulle senare byta sitt namn till Charles Bronson efter sin idol.
I 1954 års ”Apache” spelade han indian och tog emot goda vitsord som Captain Jack i “Västerns son” (också 1954, och första filmen han krediterades som Charles Bronson). Han alternerade filmer som ”Vera Cruz” (1954) med tv-jobb och vann större roller i B-filmer som ”Target Zero” (1955).
Independent regissören Roger Corman satte honom som huvudrollsinnehavare i den välmottagna lågbudget gangstern ”Machine-Gun-Kelly” (1958), sedan fick Bronson ledrollen i sin egen tv-serie ”Man with a Camera” (1958-60).
Men det var inte förrän 1960 och med rollen som halv irländare/halv mexikanen Bernardo O’Relly i John Sturges västern “7 vågade livet”, som Bronsons karriär fick riktig fart. 1960-talet visade sig bli en era där Bronson gjorde sig känd som en man av få ord men mycket action. Efterföljande roller i Sturges andra världskrigsfilmen ”Den stora flykten” (1963), som den klaustrofobiske tunnelråttan Danny Velinski och den testosteronfyllda ”12 fördömda män” (1967) befäste hans status.
Under inspelningen av ”Den stora flykten” introducerades han till skådespelerskan och producenten Jill Ireland, av hennes dåvarande make David McCallum. Romansen blommade snabbt upp och efter inspelningen hade Jill lämnat David för Bronson. De gifte sig 1968 och kom sedan att spela mot varandra i inte mindre än femton filmer fram till Jills död i cancer 1990.
Bronson spenderade de nästkommande åren i Europa, där han med sitt minimalistiska agerande blev en biomagnet med filmer som Alain Delon's ”So long kompis”, en stor hit i Frankrike, och Sergio Leone's klassiker ”Once Upon a Time in the West”, båda från 1968. Redan 1963 hade Sergio Leone frågat Bronson om han ville agera i hans västern ”För en handfull dollar” (1964), när han tackade nej gick rollen som bekant istället till Clint Eastwood. I ett av de mer udda exemplen på internationell rollbesättning spelade han jämsmed japanska filmlegenden Toshiro Mifune i västerfilmen “Blodröd sol” (1971). Dessa filmer etablerade Bronson som stor stjärna i Europa och som internationell aktör att räkna med.
Han återvände till USA där sant kändisskap undvek honom fram till 1974, när hans frekventa kollaboratör Michael Winner regisserade honom i ”Death Wish”, en hämndsaga om en arkitekt som förvandlas till en enmansarmé när hans fru och dotter blir misshandlade och våldtagna. Filmen var både kontroversiell och extremt populär (och spann vidare fyra underlägsna uppföljare 1982, 1985, 1987 och 1994). Den etablerade också Bronson som en stjärna i sitt eget land och befäste den tuffa, kalla, våldsamma persona som gjorde honom till filmikon.
Några undantag från denna persona kom att vara ”Hard Times” (1975), där han spelade en 1930-tals gatufighter och 1976 års okonventionella svarta komedi ”From Noon Till Three”. Likväl drogs Bronson till actionthrillers som “Breakout” (1975), Don Siegels kallakrigsthriller “Telefon” (1977) och 80-talets mer blodiga “Murphy’s Law” (1986) och “Kinjite: Forbidden Subjects” (1989). År 1991 visade Bronson hade han fler ess i bakfickan när han gjorde en stark insats som sträng far i Sean Peans flopp ”The Indian Runner”. Han var även den första skådespelaren som var påtänkt för rollen Snake Plissken i kultrullen “Flykten från New York” (1981).
Privat blev Bronson allt mer frustrerad över den avtagande kvalitet och vidd på hans roller under sin karriär, när han blev typecastad som ett våldsamt medborgargarde efter den kommersiella succén ”Death Wish”. Som svar på filmkritikers klagomål sade han: ”We don't make movies for critics, since they don't pay to see them anyhow.”
Hans egen personliga favorit av sina hämnarfilmer var ”Once upon a time in the West”.
På alla sätt var Bronson en tyst och introvert kollega, som ofta fanns sittandes i ett hörn större delen av inspelningen och lyssnade på regissörens instruktioner utan att säga ett ord förrän kamerorna rullade. Regissören John Huston summerade en gång honom som ”a grenade with the pin pulled”.
Bronson hade två barn med sin första fru Harriet Tendler, Tony och Suzanne. Hans svärson, Jason McCallum, adoptivson till David McCallum och Jill Ireland, dog i en drogöverdos 1989. Medan Bronson och Ireland fick en egen dotter tillsammans vid namn Zulkeika.
Bronson gifte sig med sin tredje fru, Kim Weeks, i december, 1998, samma år som han genomgick en höftoperation.
De sista filmrollerna för Bronson var som poliskommissarie Paul Fein i den tämligen rosade trion av kriminaldrama tv-filmerna “Family of Cops” (1995), “Breach of Fath: Family of Cops II” (1997) och “Family of Cops III: Under Suspicion” (1999) Oturligt nog började hans dåliga hälsa ta ut sin roll; han led av Alzheimers sjukdom de sista få åren av sitt liv och han avled till slut i augusti 2003.
Kanske den största senblommaren i Hollywoods historia, fick Bronson inte den stjärnstatus som han förtjänade förrän han var nära 50 år. Han var 53 år när ”Death Wish” hade premiär. Men han spelade i inte mindre än 93 filmer under sin 47 år långa karriär.
Bronson är en sann ikon av internationell film; kritiker hade vanligtvis få goda ord att säga om hans filmer, men han fortsatte att vara en favorit för fansen i både i USA och i utlandet under 50 år. Något få av våra stjärnor idag kan skryta med.
Charles Bronson föddes som Charles Dennis Buchinsky (eller Buchinski), den 3 november 1921, i Ehrenfeld, Pennsylvania till litauiska immigranter. Fastän den enda av femton barn som gick klart skolan, arbetade Bronson i kolgruvor jämsmed sina bröder för att försörja sin familj. Han betalades $1 per ton kol och anmälde sig till farliga jobb då de lönade sig mer (en erfarenhet som resulterade i en livslång rädsla för trånga utrymmen). Ett yrke han inte hade mycket till övers för och flydde ifrån under andra världskriget när han 1943 började tjänstgöra
i flygvapnet. Han belönades bl.a. med Purple Heart för skador skedda i krig.
Efter kriget studerade Bronson konst, en passion han hade för resten av livet då han även var en begåvad målare. År 1949 flyttade han till Kalifornien för att börja studera skådespeleri på Pasadena Playhouse. Han kom senare att säga ”Acting is the easiest thing I've done, I guess that's why I'm stuck with it.”
En av hans lärare introducerade honom för regissören Henry Hathaway vilket resulterade i att Bronson gjorde sin filmdebut i ”You’re in the Navy Now” (1951).
Han framträdde ofta i film med små och stora roller i början av sin karriär, med många inhopp i olika tv-serier. Men det var inte förrän han gjorde ett intryck på publiken som stum assistent till Vincent Price i 3-D thrillern ”Vaxkabinettet” (1953) som det slog rätt och tjänade honom ett rykte för tuffa, hårdnackade karaktärer.
Det var i början av 1950-talet som han ändrade sitt artistnamn till Bronson i mitten av senator McCarthys häxjakt på kommunister, efter en uppmaning från sin agent som var rädd att ”Buchinsky” skulle skada Bronsons karriär. Namnet Bronson är tagen från ”Bronson Gate” på Paramount Studios, på norra sidan av Bronson Avenue. En massmördare skulle senare byta sitt namn till Charles Bronson efter sin idol.
I 1954 års ”Apache” spelade han indian och tog emot goda vitsord som Captain Jack i “Västerns son” (också 1954, och första filmen han krediterades som Charles Bronson). Han alternerade filmer som ”Vera Cruz” (1954) med tv-jobb och vann större roller i B-filmer som ”Target Zero” (1955).
Independent regissören Roger Corman satte honom som huvudrollsinnehavare i den välmottagna lågbudget gangstern ”Machine-Gun-Kelly” (1958), sedan fick Bronson ledrollen i sin egen tv-serie ”Man with a Camera” (1958-60).
Men det var inte förrän 1960 och med rollen som halv irländare/halv mexikanen Bernardo O’Relly i John Sturges västern “7 vågade livet”, som Bronsons karriär fick riktig fart. 1960-talet visade sig bli en era där Bronson gjorde sig känd som en man av få ord men mycket action. Efterföljande roller i Sturges andra världskrigsfilmen ”Den stora flykten” (1963), som den klaustrofobiske tunnelråttan Danny Velinski och den testosteronfyllda ”12 fördömda män” (1967) befäste hans status.
Under inspelningen av ”Den stora flykten” introducerades han till skådespelerskan och producenten Jill Ireland, av hennes dåvarande make David McCallum. Romansen blommade snabbt upp och efter inspelningen hade Jill lämnat David för Bronson. De gifte sig 1968 och kom sedan att spela mot varandra i inte mindre än femton filmer fram till Jills död i cancer 1990.
Bronson spenderade de nästkommande åren i Europa, där han med sitt minimalistiska agerande blev en biomagnet med filmer som Alain Delon's ”So long kompis”, en stor hit i Frankrike, och Sergio Leone's klassiker ”Once Upon a Time in the West”, båda från 1968. Redan 1963 hade Sergio Leone frågat Bronson om han ville agera i hans västern ”För en handfull dollar” (1964), när han tackade nej gick rollen som bekant istället till Clint Eastwood. I ett av de mer udda exemplen på internationell rollbesättning spelade han jämsmed japanska filmlegenden Toshiro Mifune i västerfilmen “Blodröd sol” (1971). Dessa filmer etablerade Bronson som stor stjärna i Europa och som internationell aktör att räkna med.
Han återvände till USA där sant kändisskap undvek honom fram till 1974, när hans frekventa kollaboratör Michael Winner regisserade honom i ”Death Wish”, en hämndsaga om en arkitekt som förvandlas till en enmansarmé när hans fru och dotter blir misshandlade och våldtagna. Filmen var både kontroversiell och extremt populär (och spann vidare fyra underlägsna uppföljare 1982, 1985, 1987 och 1994). Den etablerade också Bronson som en stjärna i sitt eget land och befäste den tuffa, kalla, våldsamma persona som gjorde honom till filmikon.
Några undantag från denna persona kom att vara ”Hard Times” (1975), där han spelade en 1930-tals gatufighter och 1976 års okonventionella svarta komedi ”From Noon Till Three”. Likväl drogs Bronson till actionthrillers som “Breakout” (1975), Don Siegels kallakrigsthriller “Telefon” (1977) och 80-talets mer blodiga “Murphy’s Law” (1986) och “Kinjite: Forbidden Subjects” (1989). År 1991 visade Bronson hade han fler ess i bakfickan när han gjorde en stark insats som sträng far i Sean Peans flopp ”The Indian Runner”. Han var även den första skådespelaren som var påtänkt för rollen Snake Plissken i kultrullen “Flykten från New York” (1981).
Privat blev Bronson allt mer frustrerad över den avtagande kvalitet och vidd på hans roller under sin karriär, när han blev typecastad som ett våldsamt medborgargarde efter den kommersiella succén ”Death Wish”. Som svar på filmkritikers klagomål sade han: ”We don't make movies for critics, since they don't pay to see them anyhow.”
Hans egen personliga favorit av sina hämnarfilmer var ”Once upon a time in the West”.
På alla sätt var Bronson en tyst och introvert kollega, som ofta fanns sittandes i ett hörn större delen av inspelningen och lyssnade på regissörens instruktioner utan att säga ett ord förrän kamerorna rullade. Regissören John Huston summerade en gång honom som ”a grenade with the pin pulled”.
Bronson hade två barn med sin första fru Harriet Tendler, Tony och Suzanne. Hans svärson, Jason McCallum, adoptivson till David McCallum och Jill Ireland, dog i en drogöverdos 1989. Medan Bronson och Ireland fick en egen dotter tillsammans vid namn Zulkeika.
Bronson gifte sig med sin tredje fru, Kim Weeks, i december, 1998, samma år som han genomgick en höftoperation.
De sista filmrollerna för Bronson var som poliskommissarie Paul Fein i den tämligen rosade trion av kriminaldrama tv-filmerna “Family of Cops” (1995), “Breach of Fath: Family of Cops II” (1997) och “Family of Cops III: Under Suspicion” (1999) Oturligt nog började hans dåliga hälsa ta ut sin roll; han led av Alzheimers sjukdom de sista få åren av sitt liv och han avled till slut i augusti 2003.
Kanske den största senblommaren i Hollywoods historia, fick Bronson inte den stjärnstatus som han förtjänade förrän han var nära 50 år. Han var 53 år när ”Death Wish” hade premiär. Men han spelade i inte mindre än 93 filmer under sin 47 år långa karriär.
Bronson är en sann ikon av internationell film; kritiker hade vanligtvis få goda ord att säga om hans filmer, men han fortsatte att vara en favorit för fansen i både i USA och i utlandet under 50 år. Något få av våra stjärnor idag kan skryta med.
