|
|
|
Intervju med Peter Stormare
Sist Peter Stormare gjorde en större roll i en svensk film var för tio år sedan, då som den benhårde agenten Carl Hamilton. Sen dess har vi kunnat se honom i amerikanska storproduktioner som Armageddon och Prison Break men nu äntligen är han tillbaka på svensk mark igen. I bioaktuella Varg har han bytt Hollywood mot de jämtländska skogarna och porträtterar med stor omsorg den envise och lite enstörige Klemens. När jag träffar honom på biograf Rigoletto i Stockholm inför premiären av filmen är det många som rycker och sliter i vår stora stjärna och alla tycks vi vilja veta samma sak: varför just den här filmen?
– Jag blev tillfrågad av Daniel Alfredson om jag ville läsa ett utkast, och jag var jätteintresserad av att vara med direkt, även om jag hade lite tankar om hur den borde göras eftersom den bygger på tre stora romaner som gjorts om till ett tungt manus. Men framförallt var det för att den handlade om Norrland och människor jag gillar; folk som vågar ställa sig upp och säga ifrån. Så inspelningsplatsen hade stor betydelse? – Ja, absolut, att jag är därifrån och att jag skulle få prata mitt barndomsspråk, hälsingska. När jag började med teater var man nämligen alltid tvungen att prata på rikssvenska, vilket jag hatade. Men så det var kärleken till Norrland och kärleken till de här människorna och framförallt alltså att den handlade om människor som vågar ställa sig upp och säga ifrån. Hur känns det att filma i Sverige jämfört med att filma i Hollywood? – Det är samma skit här som där (skratt). Nej men allting är detsamma: scenen, kamerorna, kameramän, ljud … När regissören skriker ”action” så är det samma sak var man än är. Jag har precis varit med och gjort en liten independent film under tre dagar, det var bara åtta stycken i teamet, men det är som att spela i Korpen eller att spela i Inter: det är precis samma regler och man kämpar lika mycket. Så du föredrar inget framför det andra? – Det bästa med mig är att jag föredrar ingenting. Det underbara med mitt yrke, om jag får skryta lite, så blir man lite bortskämd. Man får åka runt i världen och leva på någon slags hobby; man får leva på en dröm. Att få komma till platser som norra Sverige eller andra ställen dit man kanske inte åker som turist berikar en som människa. Du träffar hela tiden nya filmteam, nya skådespelare och skådespelerskor, nya regissörer. Jag önskar att alla skulle kunna få ha ett sånt liv. Jag är en väldigt nyfiken människa, hade jag inte gjort det här så hade jag säkert rest runt ändå på något sätt, men att komma ut i världen och lära mig saker, se mig omkring, det har alltid varit en dröm. Hur lyckas man då i Hollywood? – Dels måste man nog vara lite smådum. Man får inte vara så begåvad. Gärna komma från landet eller en miljö där man tror att allting är möjligt, det kallas för ”bonnhybris”. Jag tror ju fortfarande att om jag tränar i sex veckor så kommer jag platsa i svenska landslaget i hockey, det kommer jag att göra i hela mitt liv! Har man en dröm så måste man nära och föda den, men du måste vara beredd på att slita hårt. Åker du över till USA får du heller inte ha någon returbiljett, det är viktigt, för då är du hela tiden undermedvetet inställd på att åka tillbaka, hem till trygga Sverige. Kan du berätta om din karaktär i filmen ”Varg”? – Nej. (Skratt) (Såhär gör Peter ofta: biter tillbaka på dumma frågar med glimten i ögat. Som när en annan ung journalist frågar hur han skulle beskriva ”Varg” för någon som inte sett den, och Peter svarar: ”Som ett anagram. Varg blir Grav baklänges.”) – Jo, men min karaktär i filmen ligger mig väldigt nära om hjärtat, fortsätter han artigt. Klemens är halvnorsk och halvsvensk och även sydsame. Han var väl en sån som provat att leva i en mindre stad; att bo i radhus och leva precis som grannen med rödtjut på fredagen, grillad fläskfilé på lördagen och sen köra lastbil eller jobba på fabrik, men han klarar inte av det. Han måste tillbaka till sitt ursprung, till vildmarken och till sin renhjord. Han är trött på samhällets krav. Vilken sorts karaktär gillar du att spela allra mest? – Människor som står lite utanför och vågar ta lite egna initiativ. Det är nog så för alla aktörer och även för aktriser, att det är mycket roligare att spela konstiga figurer eller folk som har problem med sitt psyke. Folk som har lite defekter. I det vanliga livet försöker man bara vara så normal som möjligt och att inte göra illa andra människor, men när man är på scenen och framför kameran så är det alltid kul att få göra de här udda figurerna. Det berikar själen. Hur fungerade samarbetet med regissören Daniel Alfredson? – Samarbetet med Daniel fungerade jättebra, men som med varje regissör jag arbetar med så är jag väldigt envis och försöker slåss för min karaktär, hur jag tycker han ska vara. Sen har ju regissören alltid sin egen uppfattning, men Daniel hade i alla fall talangen, egensinnigheten och modet nog att låta mig göra som jag ville. Det är alltid svårt med regissörer som säger att: ”du ska absolut göra på mitt sätt”; att veta exakt vad han menar och hur han ser scenen i huvudet. Daniel är väldigt enkel och rak i sina regidirektiv, det är bra. Hur bemöttes ni av den inhemska befolkningen? – I början var de lite skeptiska. Det tog nog en vecka innan samerna accepterade mig där uppe i byn, när de såg att det inte bara var någon skådespelare från Stockholm som skulle åka omkring på snöscooter och visa sig på styva linan. Men efter att de fått se filmen ringde de faktiskt upp mig i Los Angeles och då blev jag jävligt glad. De sa att de tyckte mycket bra om filmen och sa att ”det ska du veta, att när du tröttnar på film och Hollywood så kommer du hit och bor, för nu är du en av oss samer”. Det var min bästa kritik och sånt som värmer i hjärtat – då får resten av Sverige tycka vad de vill.
Kommentarer
|
||||||||||||
© Copyright MovieboX.se 1999-2008.
Materialet är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. |
Du måste bli medlem för att kunna skriva kommentarer