Zombie Holocaust (1980)

Efter succén med Lucio Fulcis zombieklassiker Zombie Flesh Eaters (1979) satte sig producenten Fabrizio De Angelis ut med att skriva och producera Zombie Holocaust. Angelis använde inte bara många skådespelare och filmarbetare från Fulcis film utan spelade dessutom in Zombie Holocaust på samma platser. Inte så konstigt då att de som har sett båda filmerna finner att de påminner väldigt starkt om varandra. Händelseförloppen är stundtals identiska som om de skulle gå efter samma mall, men utan Fulcis öga för detaljer, bra manus, för att inte tala om tekniska och konstnärliga kompetens blir Zombie Holocaust ofrånkomligen den som drar det kortare strået.
På ett bårhus i New York tas en man på bar gärning efter att ha stympat flera av liken. Men förövaren begår självmord och lämnar ett mysterium efter sig. Den enda ledtråden är en tatuering på hans bröst som härstammar från den tropiska ön Kitoh i Sydostasien.
Dr. Chandler och antropologen Lori Ridgeway reser tillsammans i en expedition till ön för att se vad som ligger bakom de kannibalistiska människostymparna. Väl där träffar de på en viss doktor Obrero som har både ett och annat lik i garderoben.

Med tanke på filmens titel så borde man kunna förvänta sig horder av zombies på väg mot mänsklighetens undergång, men man upptäcker snabbt att Zombie Holocaust är en kannibalfilm i förklädnad. Inte förrän i slutet så dyker ett par ynka zombies upp, tills dess följer den utstakade kannibalcykeln med dekapiteringar, tarmätning och pålningar. Fast man kan inte både äta kakan och återuppliva den. Förvirringen är därför ett faktum och att manuset har feta brister går inte att stryka under foten med. Mycket till innehåll har inte Zombie Holocaust, även om man slänger in repliker som ”But Dr. Dridock. Do you really think we’re that much different from savages?”. Men sjuhelvete vad italienarna kan skapa stämning. Synthmusiken fyller som vanligt scenerierna med god vigör, även om den inte håller lika hög klass som i många andra skräckklassiker. Inte minst är det emellertid de obehagligt realistiska effekterna som inger respekt.
Trots sin näraliggande stämpling som efterapning så är det väldigt lätt att förstå hur Zombie Holocaust förtjänat sig själv en egen piedestal att stå på när man ser dess imponerande katalog av grafiska våldsscener. Sjukhusdissekeringar genomförs till vår allmänna beskådan, infödingar festar sig på expeditionsmedlemmar, medhjälpare fastnar i smärtfulla fällor och i filmens ofta hyllade höjdpunkt för goreälskare blir en zombies ansikte mosat med en utombordsmotorpropeller. Långt innan både Hannibal (2001) och Saw III (2006) så hittar vi dessutom en scen med ett uppsågat kranium. Kort och gott tillfredställer filmen de mest blodtörstiga fansen.

Sköna ledskådespelerskan Alexandra Delli Colli (The New York Ripper) har fått det ärofyllda uppdraget att vara nudisten i filmen. Till lågmäld porrmusik får vi i hela två scener se henne klä av sig innan det är dags för stora finalen där hon fullkomligt naken ska offras hos kannibalerna. Fascinationen vid sex och nudism har alltid varit stark i den italienska kannibalfilmen. Målet tycks vara att i en rebellisk akt mot den själatyngda katolska kyrkan en gång för alla bevisa att människor bara är av kött och blod.

För den amerikanska publiken är filmen mer känd under den eminenta titeln Dr. Butcher, MD.. I den versionen förekommer en ny titelsekvens med material från det oavslutade projektet ”Tales That Will Tear Your Heart Out” och en del namn har ändrats för att passa titeln.
Britten Ian McCulloch från Zombie Flesh Eaters ger jag inga klagomål men skådespelarna i allmänhet tycks ha svårt att reagera till allt det hemska de ser och skriker istället bara rakt ut utan att försöka göra det åtminstone en uns trovärdigare.
Filmens större fascination vid antropofager än vid levande döda, trots den rätt klarspråkiga titeln, är inte dess största problem. När Lori beskriver sin mentor med orden, ”He is one of our top anthropologists, we are all waiting for him to win the Nobel Prize.” Så kan man inget annat än skaka på huvudet och skratta. Vad dessutom Lori som offer hos kannibalerna i slutet handlade om får vi heller aldrig svar på innan eftertexterna bestämmer sig för att avbryta filmen.
Men dessa exempel talar absolut inte för hela filmen. Inledningen med den dunkande musiken som avslöjar en mystisk man som smyger in på sjukhuset för att såga av en hand är bara början på en suggestiv stämning som av och till håller lågan igång filmen igenom. Att negligera Zombie Holocaust vore därför ett misstag. Det magnifika sminket och specialeffekterna kommer få dig att både rysa och äcklas. Precis som det ska vara när man ser en äkta italiensk skräckklassiker!