Zombie Flesh Eaters (1979)

När George A. Romeros Dawn of the Dead (1978) släpptes i Europa klipptes den om av Romeros italienska skräckkollega Dario Argento med ny musik av dennes favoritgrupp ”Goblins”. Argento släppte sin version under titeln Zombi som en fristående film, inte en fortsättning på Romeros Night of the Living Dead. När Zombi blev en stor succé bestämdes det att Lucio Fulcis nyaste film som redan var i förproduktion med ett klart manus skulle försöka kassera in på populariteten. Efter att lagt till en ny början och slut släpptes filmen som Zombi 2, trots att den inte har något att göra med Romeros klassiker, något den också fick oförtjänt stor kritik för. I många länder lanserades den också som en fristående film. I USA där den fick heta kort och gott Zombie kunde man i slutet av filmens trailer läsa att det utlovades att kräkpåsar, som på flygplan, skulle delas ut i biograferna där filmen visades i respons till dess ovanligt höga halt av våld och gore för en skräckfilm vid denna tid. I Storbritannien blev filmen förbjuden under epitetet ”Video Nasty” och till Sverige kom filmen faktiskt inte förrän 1997 då den släpptes på video under namnet Zombie Flesh Eaters.
En segelbåt som tillhör den berömde forskaren Dr. Bowles driver in i New Yorks hamn, men när kustbevakningen äntrar båten finner de inte en enda levande själ ombord. Däremot en död själ - tillhörande en rasande zombie som går till attack. Det märkliga fallet intresserar journalisten Peter West som tillsammans med forskarens dotter följer spåren efter hennes far till den västindiska ön Matool. Vad de finner där är en förskräcklig pest som förvandlar sina offer till riktigt ruttna typer - som dessutom är till synes omöjliga att förgöra!

I motsats till Romeros radioaktivt uppiggade levande döda hämtar Zombie Flesh Eaters istället inspiration från 1930-talets voodoozombiefilmer som White Zombie och I Walked With a Zombie. Förklaringen till fenomenet hålls skönt nog på en låg diffus nivå. Finns inget vidare bra sätt att lägga fram hur döda kommer till liv igen. Men vad jag gillar bäst med just zombierna i filmen är att de inte har de superkrafter de kom att ha i Fulcis senare filmer där de kan både teleportera sig och få folks inälvor att kräkas upp med bara tanken. Här går de långsamt men har en jäkligt bra aptit. På människor dvs. Precis som det ska vara!
Filmens våldsamhet och magstarkt grafiska gore tog sin publik med byxorna nere. De är inte heller fy skam idag med effekter som fortfarande står ut. Ansvarig för kraften i våldet är den italienske effektmaestron Giannetto De Rossi vars makeupkonster överglänste de i självaste Dawn of the Dead. Ögon blir penetrerade, kroppar äts, skallar krossar med trubbiga vapen och i en oförglömlig undervattensscen brottas en zombie med en haj! Fast istället för att konstant bombardera oss med blodsprut och köttslamsor låter Fulci istället bygga upp mot en klimax från att ha först lockat vår aptit med en ihågkommen öppningsscen.
Lucio Fulcis fascination vid ögon, närmast utan undantag förekommer det en närbild på någons ögon i hans verk, vrids till det yttersta i filmens mest ökända scen. Ouch!

Som de flesta italienska skräckfilmer under 1970- och 80-talet kunde bara hälften av skådespelarna engelska medan resten talade italienska. Många filmades därför utan ljud för att senare dubbas till de olika internationella releaserna. Zombie Flesh Eaters har inga nämnvärda problem med detta och lyckas komma iväg rätt bra.
I skådespelarlistan hittar vi ingen mindre än Mia Farrows lillasyster Tisa Farrow! Som dessutom är skrämmande lik Mia som ung. I Mias skugga hankade Tisa sig fram i ett par italienska skräckfilmer som denna innan hon slutade sin bana som aktris i början av 1980-talet, vilket är fullt förståeligt efter att ha sett henne som forskardottern Anne Bowles. Insatsen är godkänd, speciellt i jämförelse med många andra i genren, men absolut inget nämnvärt.
Lucio Fulci hade som många regissörer har en vana att göra en kameoroll i sina egna filmer. I Zombie Flesh Eaters skymtar han förbi som Peter Wests redaktionschef på tidningen.

Äventyrselementet är uppskattat medan manuset blir aldrig så korkat så man kan vara van vid efter att ha sett dessa italienska skräckfilmer. Filmen blir både spännande och tät utan irriterande moment. Fotot är även stundtals riktigt snyggt. Fulci var känd för att vara en oerhört tekniskt kunnig regissör. Zombie Flesh Eaters är kanske inte det bästa exemplet på det, men den visar hur han kan bygga upp en ruvande atmosfär. Djungeltrummor slår dessutom en ständig rytm på ljudspåret vilket gör varje solig strandscen mer skrämmande än de flesta moderna skräckfilmers becksvarta korridorscener. Filmens inledande syntmusik av Fabio Frizzi är ett ledmotiv värt att lägga på minnet men som helhet når musiken inte samma höjder som i Argentos filmer.
Zombie Flesh Eaters blev en enorm succé och orsakade en explosion av zombiefilmer som tävlade om att dominera denna nischa marknad samtidigt som den upphöjde Fulci till en skräckikon. Filmen är också i mitt tycke kanske hans bästa skräckfilm och en sann zombiefilm i all sin prakt. Så om du gillar skräckfilm får du inte missa denna zombieklassiker!

"When the earth spits out the dead, they will rise to suck the blood of the living!"