Wrestler, The (2008)

Mickey Rourke (Sin City) är inte direkt känd för sitt fantastiska skådespeleri och har en karriär som är lätt att definiera med den karaktär han ska gestalta i The Wrestler. Randy ”The Ram” Robinson är huvudpersonens namn och hela hans liv kretsar kring Wrestling. Det spelar mindre roll att han passerat de femtio, att den solbrända kroppen är full av osmakliga ärr och att livet suger riktigt hårt för Randy, han ska till varje pris upp i ringen för att möta publikens jubel. Vemodigt värre då han trots att kroppen säger ifrån fortsätter att lyfta sina vikter, spruta sig full med olagliga prestationshöjande preparat och ger sig in i det fördömda solariet gång på gång. Rourkes prestation bär hela filmen på sina axlar då han medverkar i varenda scen (bortsett från en knapp minut) och han kan bära den med stolthet. Melankolin är den stora drivkraften och den känns ända in i hjärtat och skapar en obehaglig stämning som håller i sig. Randy försöker förgäves skaffa sunda relationer exempelvis med en åldrande strippa (fint gestaltad av Marisa Tomei) som dansar på hans stamställe. De sammanfogas i en svårmodig nostalgi om ett 80 tal som aldrig kommer åter. I en av de mest minnesvärda scenerna sitter Randy i sin trailor alldeles utpumpad och väljer att återuppliva sitt gamla Nintendo åttabitars på vilket han givetvis spelar ett föråldrat wrestlingspel.

Men i all uppgivenhet finns en känsla av hopp. Han söker botgöring för de han försummat i livet och bär på en önskan om att situationen skall förbättras. The Wrestler är på sina ställen extremt förutsägbar men lyckas trots detta fortsätta att beröra. Strippan Cassidy som strävar efter något mer och Randy som vill reparera sprickorna i sin tillvaro är intressanta att följa till sista rutan. Båda är beroende av sin publik som inte alltid uppskattar deras konster. Då Randy sitter i ett tarvligt omklädningsrum med sitt stripiga blonderade hår i ett par alldeles för åtsittande latexbyxor med blodet rinnande längs kroppen efter häftstift och sparkar ifrågasätter både jag och han om det kan vara värt det. Men någonstans är det allt han har, den enda strimman av den era som flutit bort och blivit minnen om tiden då han låg på topp och trodde att framtiden skulle bli en ljus tillställning.

Sunkiga miljöer, bittert klimat och fenomenala skådespelarprestationer höjer The Wrestler som annars hade riskerat bli reducerad till en vemodig förutsägbar historia.