United 93 (2006)

Det har knappt förflutit fem år sedan terroristattacken den 11 september och redan börjar det komma filmer som speglar händelsen. Först ut var den konstnärliga kortfilmsamlingen 11'09''01 - September 11 (2002), och så sent som i år visades Flight 93 (2006) på TV i USA. I höst kommer även Olivers Stones World Trade Center (2006) att gå upp på bio över hela världen.
Det har hörts en del kritiska röster som menar på att det är för tidigt för att filmatisera händelserna kring den 11 september. Detta på grund av att världen ännu inte fått distans till attacken och inte minst på grund av att ”kriget mot terrorismen” ännu inte är över. I den bioaktuella United 93 kringgår manusförfattaren och regissören, Paul Greengrass, den problematiken genom att han tar avstånd från den politiska och moraliska arenan. Filmen skildrar kapningen av det fjärde planet, som aldrig nådde sitt mål, och samspelet mellan flygcentralen och militärledningen.

United 93 inleder med de fyra kaparna som ber i sitt hotellrum och förbereder sig inför kapningen. När scenen förflyttas till flygplatsen introduceras inga traditionella filmkaraktärer. Där finns bland annat en man som läser en tidning, en kvinna och en tjej pratar i sina mobiler, en annan tjej lyssnar på sin musikspelare och en ung man hinner checka in i sista stund. Vi får inte veta någonting om dem, deras bakgrund eller deras familjer. Någon ser ut att vara en företagare och en annan ser möjligtvist ut att vara en lärare, men vi vet inte riktigt, och vi får aldrig reda på det heller. Det hela känns mer som en opersonlig dokumentär över den verkliga händelsen än en spelfilm.
När spelrummet sedan förflyttas till flygcentralen och militärledningen, fortsätter den neutrala och dokumentära skildringen. Återigen får vi inte känna någon av karaktärerna, utan här rör det sig bara om flygledare och militärpersonal som försöker få kontroll över något som verkar vara en eller flera kapningssituationer.

Passagerarna ombord på United 93 spelas av relativt okända TV-skådisar, vilket förstärker känslan att det rör sig om riktiga människor. Samtidigt spelar många av de verkliga personerna i flygcentralen och militärledningen sig själva, vilket skapar en voyeurismisk atmosfär.
Med denna dokumentärliknande skildring lyckas Greengrass etablera en otrolig realistisk närvaro, mycket likt hans tidigare Bloody Sunday (2002). När vi, via flygcentralens monitorer, får se det andra planet flyga in i det södra Tvillingtornet känns det som om att man upplever händelsen för första gången. Och när passagerarna börjar prata ihop sig om att övermanna kaparna känns det som om att man själv befinner sig ombord på planet.
Skillnaden är dock att det inte finns några som helst politiska eller moraliska pekpinnar i United 93. Filmen är helt ovetande om terroristattacken som äger rum och konsekvenserna av denna. Det förekommer inga ord som: terrorister, fundamentalister, islam, Al-Qaeda, eller Osama bin Laden. Istället lyckas Greengrass skapa en sentimentalt avskalad skildring, som är mer verklighetstrogen än någonting vi har sett förut på film. Dessutom visar han en stor respekt till de anhöriga, men samtidigt även till kaparna som inte uppmålas som blodtörstiga USA-hatare, utan mer som religiösa krigare som lever ut sin övertygelse.

Med ett otroligt välskrivet manus och med en mästerlig balans mellan respekt och realismen, lyckas Greengrass inte bara göra sin bästa film någonsin, utan även en av de starkaste och mest gripande filmer som gått upp på bio i år. United 93 blir på så sätt en banbrytare för filmer ”baserade på en verklig händelse” som visar att överdramatiska och sentimentala inlägg, vars enda syfte är att framkalla tårar hos publiken, inte går upp mot ren och rå realism. Och det är just denna osentimentala och avskalade realism som får filmen att kännas så obehagligt äkta.