Underworld: Evolution (2006)

Med Matrix-inspirerad action, inbakat i en massa pangpang och fighting, var den första Underwold (2003) en modern western där cowboyer och indianer hade blivit utbytta mot vampyrer och varulvar – gammal skåpmat i ny förpackning med andra ord. Trots ett banalt manus, lyckades regissören, Len Wiseman, med hjälp av en oväntad twist i storyn och en snygg förpackning, ändå skapa en hyfsad underhållningsrulle. Men när Wiseman nu tre år senare regisserar uppföljaren Underwold: Evolution skjuter han enbart med lösa skott.

Filmen fortsätter där den första slutade; de två ledarna för vampyrerna respektive varulvarna, Viktor och Lucian, är döda. Vampyren Selene (Kate Beckinsale) och Michael (Scott Speedman) är på flykt undan sina gamla vampyrvänner. Samtidigt har den allra första vampyren, Marcus (Tony Curran), vaknat ur sin dvala och vill nu befria sin bror, William, som är den allra första varulven, från ett 800 år långt fångenskap.
Om detta låter obegripligt beror det på att storyn faktiskt inte håller någon logisk struktur. Underworld: Evolution visar inte någon respekt för dem som inte sett den första filmen. Med en kort och plottrig resumé över vad som hände i föregångaren och en lika osammanhängande prolog, hoppar filmen rakt in i handlingen och därifrån är det full fart framåt.
Manusförfattaren Danny McBride har dock inte haft det lätt; han har verkligen fått anstränga sig för att ta bort så mycket av dialogen, som fanns med i föregångaren, som möjligt, och fylla tomrummen med överdoserade actionsekvenser. Regissören har i sin tur gjort ett skickligt jobb med att ignorera de fysiska och logiska konsekvenserna i dessa actionscener.
Precis som på 80-talet, där Schwarzenegger och Stallone sköt med sina bössor med ändlös ammunition, samtidigt som de blev beskjutna av flera dussin fiender utan att få en skråma på sig, skjuter Beckinsale hej vilt omkring sig stup i kvarten. Det är dock inte bara de ologiska actionsekvenserna som är hämtade från 80-talet, utan hela den ytliga dramaturgin har också följt med; lite pangpang här, lite slagsmål där, coola marinsnubbar som dör som flugor och självklart måste huvudkaraktärerna klä av sig nakna och ha sex mitt i allt.
Den enda behållningen i den här smörjan är att den snygga förpackningen, där det mörka fotot och specialeffekterna fortfarande skapar en trevlig gotisk atmosfär. Men sen å andra sidan, spelar det inte så stor roll när manus, regi och skådespel ligger på så låg nivå.

Att filmen inte pressvisades i USA skvallrar lite om den dåliga kritik som Lakeshore Entertainment förväntade att Underworld: Evolution skulle få. Förra året vägrade Revolution Studios och Metro Goldwyn Mayer pressvisa The Fog (2005) och The Amityville Horror (2005). Trots att det inte går att jämföra filmer kors tvärs över olika genrer så har Underworld: Evolution en sak gemensamt med dessa två: den är inte värd era biopengar.