Iliaden och Odyssén anses vara ett av tidernas äldsta litterära verk. De två hexameterskrivna böckerna av Homeros, har lagt grunden för den grekiska mytologin och på så sätt hela den moderna kulturen. Iliaden berör bland annat grekernas kamp mot Troja där gudar, kungar, hjältar och krigare sammandrabbas i en kamp som bottnar i kärlek och girighet. Odyssén berör sedan hjälten Odysses långa hemfärd till sin fru, Penelope.
Om verken skall tolkas som historisk fakta eller som ren mytologi finns det fortfarande delade meningar om. Men en sak är i alla fall säker: böckerna har lagt grunden för alla tiders episka berättelser. Krig, kärlek, girighet, hjältedåd, svek, feghet, stolthet, heder och vanära är flera mänskliga dygder och blygsel som återfinns i Homeros tidlösa verk. Detta är något som Wolfgang Petersen, mannen bakom en av de största krigsfilmerna genom tiderna, Das Boot (1981), försöker ta vara på då han gör sin tolkning av Iliaden, med filmen Troja.
För den som inte är insatt i Homeros verk kan Troja till en början verka aningen invecklad. Allianser och intriger sprider sig mellan kungar, krigare och deras kvinnor, samtidigt som alla deras gudar har ett finger med i spelet. Trots denna mångfacetterade skildring lyckas Peterson göra en begriplig berättelse.
Inledningsvis blir Paris (Orlando Bloom) och Helen (Diane Kruger) förälskade i varandra. Paris är son till Priam (Peter O’Toole), kung av Troja, och bror till Hector (Eric Bana), prins av Troja. Helen är dock gift med Menelaus (Brendan Glesson), som inte blir förtjust när hans fru flyr med Paris till Troja. Han söker upp sin bundsförvant Agamemnon (Brian Cox), kungarnas kung, för att be honom gå i krig mot Troja. Agamemnon ser då en möjlighet att besegra Troja, sin sista fiende, och bli den ensamme härskaren över hela världen. Han kallar på de största krigarna i hans rike, Akilles (Brad Pitt) och Odysses (Sean Bean), och med tidernas största armé seglar han iväg mot Troja. Men i Troja förbereder sig dock Hector på Grekernas ankomst.
Innehållet i Iliaden är så gott som skriven för att kunna filmatiseras i Hollywood. Manusförfattaren, David Benioff, lyfter fram vad som krävs från böckerna, för att skriva en kassasuccé, utan att behöva ändra på några större detaljer. Med andra ord serveras vi ett enkelt recept som fungerar utmärkt i Hollywood: krig till grabbarna och kärlek till tjejerna. Men trots detta välfungerande och utslitna koncept så är Troja något betydligt mer än en enkel polysemisk produktion, á la Pearl Harbor (2001). För ovanlighetens skull slipper vi en två timmars uppvisning av digitala effekter som aldrig tycks bli trovärdiga. Dock återfinns några storslagna stridsscener, som är beroende av visuella effekter. Ibland imponerar de med sin realism, men ofta ger de en känsla av ett TV-spels intro. Däremot är de personliga duellerna riktigt intensiva och gripande. Men samtidigt som Peterson inte lägger mycket vikt vid striderna så bryr han sig heller inte om att utveckla kärleken mellan Paris och Helen. Istället står de mänskliga aspekterna i centrum. Slaget och intrigerna utnyttjas på ett bra sätt för att utveckla karaktärerna, som i sin tur driver filmen framåt. Peterson använder sig på ett märkligt sätt av stereotyper som blir väldigt ickestereotypiska. Det finns varken goda och onda, inga hjältar eller skurkar – bara olika mänskliga viljor. Slaget om Troja skildras ur flera ögon, där alla kämpar för sin egen rättfärdiga kamp, vare sig det må vara, kärlek, heder, lojalitet, öde eller girighet. Mänskliga drifter och svagheter blir på så sätt filmens elementära tema, vilket kräver mycket av karaktärsutvecklingen och skådespelarna – något som är på gott och ont.
Från första början försöker Peterson berätta allt på en gång. Karaktärerna och intrigerna hinner inte få mycket utrymme förrän det är fullt ös på Trojas stränder och rivalerna, Hector och Akilles, står öga mot öga för första gången. Lyckligtvis stagnerar tempot en aning vilket gör att filmen får en betydligt mer personlig inriktning. Men här övertygar tyvärr inte Brad Pitt med sitt skådespeleri. Trots att han imponerar på slagfältet, är han obekväm i kostymen och gör en tämligen opersonlig och livlös skildring av Akilles. Stjärnskotten är däremot Eric Bana som ger hjärta och själ till Hector, och Brian Cox som den girige Agamemnon. Även Orlando Bloom gör en trevlig insats. Och många kommer säkert att uppskatta honom när han tar sin pilbåge till hands.
Peterson har självklart hjärtat på det rätta stället då han försöker lyfta fram mänskliga konflikter istället överdrösa med spektakulära och formmässiga ytligheter, något som har förpestat dagens matinéfilmer. Men tyvärr når han inte ändra fram. Referensen till Gladiator (2000) är alldeles för tydlig. Liksom Maximus paroll, ”What we do in life echoes in eternity”, förstår samtliga karaktärer att deras syfte är mer än att bara vinna ett slag. De är nämligen väldigt medvetna om att dem och deras handlingar kommer att bli omtalade flera tusen år framöver.
Därför är också produktionens medvetenhet ideligen närvarande, vilket gör att den episka storheten går förlorad. Vilken betydelse har denna mytologi för dagens kultur, kan man fråga sig efter att ha betraktat filmen? Tyvärr så är svaret allt för enkelt: den lämpar sig väldigt bra på film.
