Manusförfattaren Bob Gale såg en bild av sin pappa i dennes high school-årsbok, och undrade ifall de skulle ha kommit överens om de varit unga samtidigt.
Inspirerad av den tanken skrev Gale ett manus, tillsammans med regissören Robert Zemeckis (Forrest Gump, 1994, Cast Away, 2000), som handlade om den unge Marty McFly som av misstag kör sin vän Doc Browns radioaktiva sportbil/tidsmaskin trettio år bakåt i tiden, från 1985 till 1955.
Utan tillgång till mer bränsle (plutonium) sitter han fast, och tvingas uppleva sina föräldrars tonåriga odräglighet, osäkerhet och närgångenhet. Han råkar av misstag komma i vägen för det första riktiga mötet mellan sin blivande far och mor, och tvingas ta till drastiska metoder för att försöka få dem att bli ett par, och därigenom säkra sin egen framtida existens. Inte alldeles lätt när hans blivande mor helst av allt skulle vilja hångla med honom själv…
De flesta filmstudios tyckte att Gales och Zemeckis manus var för tamt, de ville ha mer naket och fler sexanspelningar. Det var den typen av film som drog publik i det tidiga 80-talet. Disney å andra sidan tyckte att konceptet med mamman som blir kär i sin son var för vågat.
Universal studios gav den dock grönt ljus och Zemeckis kunde börja regissera Tillbaka till framtiden, som skulle komma att bli såväl en kultfilm som en modern klassiker, producerad bland annat av hit-trion Kathleen Kennedy, Frank Marshall och Steven Spielberg.
Spielberg hade hela tiden haft Michel J. Fox som förstahandsval till rollen som Marty McFly, men han var bunden till NBC-serien Family Ties (1982-1989). Ytterst motvilligt föll så valet på Eric Stoltz. Efter lång tid, med många inspelningar bakom sig, insåg både Spielberg och regissören Zemeckis dock att även om Stoltz är en bra skådespelare så passade han inte i rollen som Marty, och förfrågningar skickades återigen till Michael J. Fox.
När Fox garanterade NBC att han inte skulle missa ett enda inspelningstillfälle av tv-serien fick han tillåtelse att göra Tillbaka till framtiden. Zemeckis tvingades filma om en massa av Stoltz scener, och Fox tvingades jobba med 2-3 timmars sömn per dygn. Men det var tveklöst rätt beslut att ta, då Fox är som klippt och skuren för rollen. Det var hans karaktär som var tvungen att bära upp hela filmen, och han blev en superstjärna när Tillbaka till framtiden blev en monsterhit över hela världen. Men egentligen är det en kvintett skådespelare, med Fox i spetsen, som ger den första filmen i denna serie klass.
Lea Thompson (Lorraine), Thomas F. Wilson (Biff), Christopher Lloyd (Doc) och Crispin Glover (George) är alla helt fantastiska i sina respektive roller, och filmens genomslagskraft är lika mycket deras förtjänst.
En annan sak som har stor del i filmens framgång är musiken.
Zemeckis sade till kompositören Alan Silvestri att han inte hade råd med några storslagna, dyra scener i filmen, så han ville istället ha stor, ”dyr” musik. Något som fick det han hade råd att filma att verka ännu mer exklusivt. Silvestri samlade vad som då var den största orkestern i filmhistorien, och såg till att Tillbaka till framtidens soundtrack fylldes av pampiga blåsinstrument, frenetiska stråkar och så pass många igenkännbara melodier att de direkt fastnar i hjärnbarken, någonstans bredvid snuttarna ur de John Williams komponerade temastyckena från Star Wars, Superman och Hajen.
Tillbaka till framtiden är fylld till bredden med genomtänkta detaljer, en del av dem så finurliga att det tar lång tid innan man ens märker dem. Det är en svårkategoriserad film, men Robert Zemeckis gör åtminstone ett försök och säger i en intervju att det är en ”comedy-adventure-sciencefiction-timetravel-lovestory”.
För mig innebär Tillbaka till framtiden nostalgi. Någonting som är storslaget, spännande och framförallt underhållande - med en nagelbitarfinal av sällan skådat slag, som fortfarande gör mig nervös och stressad när jag ser den.
Den innebar även att jag ända sedan 1985 velat äga, eller åtminstone köra, en DeLorean med måsvingedörrar…
Tillbaka till framtiden blev som sagt en hit och den spelade in sin blygsamma budget många gånger om, men den varken gjorde eller gör något större väsen av sig, utan är nästan som en bortglömd blockbuster. Det är varken en maffig storfilm eller ett djupgående drama, men Gales och Zemeckis välskrivna, Oscarnominerade manus och den oerhört tajta castingen gör den dock till en av 80-talets absolut bästa filmer. Och det fantastiska är att den inte tycks åldras. Det är en över 20 år gammal film om tidsresor, en typ av film som borde vara ute redan ett par år efter den släppts. Men den lever vidare, och det är inte bara tack vare nostalgiska känslor, utan för att den helt enkelt är förbannat bra! Jag är övertygad om att den uppskattas lika mycket av någon som aldrig tidigare sett den och som ser den för första gången nu, som av någon som såg den för 20 år sedan. Den är, mer eller mindre skämtsamt uttryckt, tidlös.
Som ett ps bör nämnas att om man någonsin diskuterar den roligaste filmscenen i historien så bör Tillbaka till framtidens ”Darth Vader-scen” ligga i topp. Marty klär sig i en strålningsskyddsdräkt och tvångsmatar sin sciencefictionintresserade blivande far, George, med Van Halens gitarrsolon. Allt för att få honom att förstå hur viktigt det är att han får till det med Lorraine.
Det är alldeles hysteriskt roligt! Om inte för något annat så för att man i efterföljande scen får höra en svettig George McFly (briljant spelad av Crispin Glover) nervöst berätta att ”Last night, Darth Vader came down from planet Vulcan and told me that if I didn't take Lorraine out that he'd melt my brain.”
