Tic Tac (1997)

Tic Tac har både i svensk- och utländsk media beskrivits som Sveriges motsvarighet till Pulp Fiction (1994) - i alla fall om man ser till den dramaturgiska uppbyggnaden med en handling som hoppar fram och tillbaka i tiden. Quentin Tarantino anses vara mannen som introducerade denna berättarform med filmen Reservoir Dogs (1992), och drev den till sin spets med just Pulp Fiction. Tic Tac-regissören Daniel Alfredson har följaktligen blivit kallad för Sveriges Tarantino. En ganska rättvis beskrivning, om än inte helt korrekt då Tarantino absolut inte var först med att bryta Hollywoods dramaturgiska mallar. Mannen som ska ha credit för den bedriften är snarare Stanley Kubrick - med filmen The Killing (1956).

Tic Tac utspelas under en dag i Stockholm. Man får följa livet för en polis, en invandrare, två skinnskallar, två skolungdomar och ett sambopar. Alla har de sina specifika och unika problem i livet, och alla försöker de lösa problemen på ett eller annat sätt. Deras vägar korsas genom filmens handling - för vissa slutar det i tragedi, andra finner lycka.

Precis som titeln antyder så fyller tid en mycket viktig funktion i Tic Tac. Filmen känns som en tickande klocka – ett urverk som skjuter tiden fram och tillbaka. Denna tidsförskjutning utgör grunden för Alfredsons sätt att framföra handlingen. Intelligens och stor iakttagelseförmåga är en förutsättning för att över huvudtaget ha en chans att följa med i handlingen. Likt en boll kastas man mellan diverse händelser och det krävs att man håller sig vaken och uppmärksam från början till slut, annars tappar man lätt den röda tråd som binder samman detta virrvarr av tillsynes slumpvis utvalda människoöden. Det är just detta krav på uppmärksamhet och koncentration som blir filmens svaghet – men också dess styrka.

Människoöden är precis vad Tic Tac handlar om. Dessa människor, och deras öden målas upp med hjälp av fantastiska skådespelare och klockren regi. Tack vare ett otroligt starkt agerande från hela skådespelarensemblen så blir även de mest otroliga situationerna trovärdiga. Till och med nazister framställs som de människor de verkligen är, med egna känslor så som rädsla, kärlek och hat – resultatet blir en oerhört mänsklig film som visar att allt är inte svart och vitt.
På 92 minuter lyckas Daniel Alfredson beröra sådana starka ämnen som kärlek, invandring, rasism, svarthandel, korruption och maktmissbruk – ämnen som idag är mer aktuella än någonsin tidigare.

Tic Tac är otroligt snyggt filmad - om än enkel, så med en konstnärlig vinkling. Det är ett formidabelt samarbete mellan Alfredson, fotografen Peter Mokrosinski och scenograf Ernst Billgren där varje scen flyter ihop med nästföljande scen, både bildmässigt och handlingsmässigt. Detta trots att scenerna dessutom inte visas i kronologisk ordning. Foreshadowing i form av händelser och rekvisita används rikligt som röd tråd genom hela filmen, och man upptäcker hela tiden något nytt som knyter samman allt till en helhet. Detta är i många avseenden en film vars like aldrig tidigare skådats inom svensk film. Jag är minst sagt förbluffad över resultatet.

Tic Tac må vara en dramaturgisk kopia av The Killing, Reservoir Dogs och Pulp Fiction, men är tillräckligt unik för att finna sig tillrätta även bland dessa tre storfilmer. Alfredson och manusförfattaren Hans Renhäll har valt att gå sin egen väg. Borta är Kubricks och Tarantinos gangstertyngda element. Istället är det mer jordnära samhällsproblem som tas upp till ytan och belyses. Det är detta som gör Tic Tac till så mycket mer än bara en kopia av ett existerande koncept. Den står på egna ben, och gör det dessutom mycket stadigt.