Texas Chainsaw Massacre (2003)

I början på 80-talet skapade Tobe Hoopers Motorsågsmassakern (1974) rabalder i Sverige som hett exempel i den febriga videovåldsdebatten.
Idag, nästan 30 år senare, har det blivit dags för en re-make av Hoppers kultförklarade skräckrulle, men tyvärr är detta en film som vi hade klarat oss utan – vilket egentligen är mer en regel än undantag när det gäller re-makes av klassiska skräckfilmer.

Den tyske Marcus Nispel inleder med att polisen dokumenterar på platsen där ett gäng ungdomar blev brutalt mördade. Tyvärr blir det inte mer spännande än så här eftersom handlingen snabbt går över till en helt vanlig tonårsskräckis. Tidigt förstår man att detta är bara en klichéfylld skräckrulle där ungdomarna kommer att dö en efter en i god ordning.
Nispel lyckas inte med någonting annat än att samla ihop en mängd klichéer som han sedan bakar ihop med en del inspiration från olika skräckklassiker. Närvaron av Buffalo Bill från När lammen tystnar (1991), Norman Bates från Psycho (1960) och Jason från Fredagen den 13:e-filmerna är tydlig, men för den sakens skull blir det inte bra. Nispel som tidigare bara gjort musikvideor har stora svårigheter med att anpassa sig till långfilmen. Hans stora svaghet är filmdramaturgin som han inte har den blekaste aning om hur han skall hantera. Istället för att sakta bygga upp spänningen spräcker han bubblan redan en halvtimme in i filmen genom att personifiera mördaren Leatherface, som i sin tur varken är obehaglig eller skrämmande. Därefter följer en äckeluppvisning av Leatherfaces mordritualer och samlingsprylar som är betydligt mer illustrativ än originalversionen, men fungerar desto mindre bra. Under den sista halvtimmen springer sedan Leatherface spritt språngande galen på jakt efter de resterande ungdomarna svingande med motorsågen i högsta hugg.
Här finns ingen story att berätta – vilket börjar bli allt vanligare i dagens skräckfilmer – utan Texas Chainsaw Massacre går endast ut på en sak, nämligen att få publiken bli illamående av alla äckeleffekter. Stympade kroppar, människor hängande i köttkrokar, kletig hjärnsubstans, litervis med blod och en massa råttor; allt filmat i mörka miljöer.
Självklart fungerar dessa äckeleffekter på några få överkänsliga, men för de som vill se en rejäl skräckfilm lär bli besvikna. Det går inte att låta bli att reta sig på den stereotypa tonårstjejen som försöker fly ifrån sin mördare genom att springa in i ett hus och gömma sig på övervåningen för att sedan inte längre kunna komma ut. Manuset innehåller stundtals av dessa ologiska handlingar och situationer, som gör att löjlighetsfaktorn blir betydligt större än själva skräcken.
R. Lee Emry är dock filmens enda positiva tillskott. Han anspelar på sin stereotyp karaktär som den galna instruktören Hartman i Full Metal Jacket (1987), när han nu skriker och gapar, och förnedrar ungdomarna i rollen som småstadssheriffen Hoyt. Om de övriga skådespelarinsatserna finns det däremot inget gott att säga, de är som de brukar vara i dessa filmer; ett gäng mindre kända TV-skådisar gör ytliga roller som ingen någonsin kommer att minnas.

Wes Craven lyckades till en början roa publiken med sin ironiska framställning av skräckfilmsgenren i Scream (1996). Olyckligtvist väckte detta hela genren till liv och när man nu under flera års tid har behövt stå ut med en rad hjärndöda tonårsskräckisar går det bara att konstatera att konceptet inte längre har någonting att bjuda på. Texas Chainsaw Massacre är i sin tur inget annat är inget annat än ett dåligt försök till att klämma ut de sista dropparna ur dessa urvattnade tonårsskräckisar.