S.W.A.T. (2003)

S.W.A.T. (Special Weapons and Tactics) sägs vara den mest avancerade polisstyrkan i hela världen – i alla fall om man lyssnar till vad som sägs i Clark Johnsons actionrulle. Med sina välkända svarta pikéuniformer rycker de ut under extrema situationer och utsätter sig för livsfara när den vanliga poliskåren inte räcker till. En vanlig arbetsdag för en S.W.A.T.-polis är fylld av farliga skurkar, explosioner, tunga vapen, massiv skottlossning och nervkittlande situationer. Med andra ord, allt vad en riktig actionfilm behöver. Därför har det bara varit en fråga om tid innan Hollywood skulle försöka ge sig på att visa vad S.W.A.T. egentligen går för. Och för att inte göra någon besviken allt för länge, blir TV-serien från 1975 nu en långfilm där Hollywoods nykläckta stjärnbuse Colin Farrell, tillsammans med Samuel L. Jackson, rensar upp gatan från kriminella element.

Filmen inleder med att en gisslan blir sårad vid ett bankrån under en insats av S.W.A.T. Den tuffe Jim Street (Colin Farrell) blir degraderad till vapenförrådsvaktmästare, medan hans kollega tar ett bittert avsked. Men när veteranen, Dan 'Hondo' Harrelson (Samuel L. Jackson), söker tuffa rekryter till att bilda ett nytt och tufft S.W.A.T. team, får Street en ny chans att visa vad han går för.
Här får vi följa de unga S.W.A.T.-rekryterna under ett träningsprogram som både är klichéfyllt och gäspande tråkigt. Karaktärsutvecklingen lider av stereotyper som helt låser skådespelarna. Colin Farrell, Samuel L. Jackson bidrar endast med ytliga roller vars enda funktion är att se så tuffa ut som möjligt och dra minst en cool oneliners för varje scen. Synd är att Farrell slösar bort sin talang på dessa roller, men ännu sorgligare är att Samuel L. Jackson har börjat snappa upp allt fler roller ur Hollywoodträsket.
David Ayer som tidigare lyckades med att skriva ett smart manus till Traning Day (2001) återgår till ren action och sätter krokben på sig själv, för i S.W.A.T. lyckas han inte bjuda på några som helst överraskningar. Fantasin sträcker sig inte längre än till några meningslösa övningar, en sur chef som vill lägga ner hela projektet, personliga konflikter bland rekryterna och inte minst lite kärleksgnistor mellan Street och den sexiga Sanchez (Michelle Rodriguez).
Trots att teamet arbetar mot alla odds, lyckas de att ta sig genom hela träningsprogrammet, som till och med imponerar på den sura chefen. Och när utbildningen äntligen är över, efter dryg en timmes lång väntan, blir det dags för det nya S.W.A.T. teamet att få lite real-life-action. Här går handlingen över till en fångtransport av den högt kriminella mångmiljonären, Oliver Martinez, som erbjuder 100 miljoner dollar till den eller dem som lyckas frita honom. Vartenda rötägg i hela landet nappar på erbjudandet och självklart får det oerfarna S.W.A.T. teamet i uppdrag att ansvara för transporten.
Men trots denna långa väntan på att actionkarusellen skall dras igång blir det inte mycket att hurra för – underhållningen förblir nämligen på lägsta nivå. Vi bjuds på en utdragen och förutsägbar utveckling som engagerar lika lite som filmens första halva. Förvånansvärt är hur ett sådant innehållslöst manus inte lyckas ens att få med några spännande actionscener. Det enda som kan berömmas är att actionsekvenserna förhåller sig någorlunda realistiska. Vi slipper se biljakter som ödelägger hela städer och skottlossningar som dödar halva civilbefolkningen. Men när varken story, skådespelarna eller underhållningen är tillfredställande så har Clark Johnson inte mycket mer att erbjuda.

Förväntningarna för Hollywoods actionrullar blir allt lägre medan filmerna blir allt sämre och sämre. Jerry Bruckheimer är kanske mer ansvarig än någon annan till att dagens actionregissörer allt mer berövas på varje form av originalitet och individualitet. Men det innehållslösa och fartfyllda actionkonceptet, som tidigare bara var typisk för Bruckheimer produktioner, börjar allt mer smitta sig över på hela genren. Trots att han inte har haft ett finger med i produktionen bakom S.W.A.T. så lider filmen i allra högsta grad av Bruckheimersyndromet, där manus och skådespelarinsatser alltid är sekundära. Men till skillnad från S.W.A.T. lyckas Bruckheimers produktioner ändå bjuda på en del underhållning – i alla fall ibland.