Sunset Boulevard (1950)

Geniet Billy Wilder, mannen bakom klassiker som I hetaste laget (1959) och Kvinna utan samvete (1944), gjorde något mycket vågat för sin tid när han tog sig an ämnet Hollywood och filmindustrin han själv arbetade i med en rejäl dos sarkasm och ironi. Hans metafilmiska noir drama Sunset Blvd. fick inte mindre än elva Oscarsnomineringar och blev såklart en klassiker som ledde till många artiklar, böcker och dokumentärer, ja till och med en Andrew Lloyd Webber musikal.

Filmen, skriven av Wilder själv, i samarbete med Charles Brackett och D.M Marshman Jr, låter oss följa Joe Gillis (William Holden), en luspank manusförfattare med skrivkramp, då han sakta med säkert går ett bittert öde till mötes. Det börjar med att kronofogden kommer för att beslagta hans bil, vilket leder till en biljakt som slutar med att Joe får punktering och hamnar på infarten till ett nedgånget men ståtligt hus. Det visar sig snart att ägarinnan är Norma Desmond (Gloria Swanson), en berömd men bortglömd stumfilmsstjärna som bor där med sin trogne butler Max von Mayerling (Erich von Stroheim), en föredetta stumfilmsregissör och en gång hennes make. Norma, vars psykiska hälsa pendlar mellan labil och rent galen, lever i självvald exil från omvärlden och är besatt av sitt filmstjärne-jag. (Joe: You’re Norma Desmond! You used to be in silent pictures. You used to be big.
Norma: I AM big. It’s the pictures that got small!)

Norma är ivrig att göra en comeback och Joe, desperat efter pengar, accepterar hennes erbjudande att bearbeta ett manus hon skrivit. Hon insisterar att han arbetar i hennes hem och innan Joe vet ordet av så har han flyttat in och blivit hennes gigolo. Men Norma blir alltmer krävande och när Joe börjar umgås med unga och ambitiösa manusförfattaren Betty Schaefer (Nancy Olson) kan hon inte längre kontrollera sin svartsjuka utan tar till drastiska åtgärder.

Detta är i princip hela historien avslöjad. Men eftersom filmen börjar med slutet – Joe Gillis flytande lik i Normas simbassäng och hans berättarröst som vill att vi ska höra sanningen om hur han hamnade där – så förstår man snart att det är resan som är intressant, inte målet, särskilt tack vare Wilders poetiska undertoner i manuset och ett flertal ofta citerade one-liners. Wilder var känd för att vilja ge manus högsta prioritet, före invecklade kameravinklar.

Sunset innehåller flera typiska film noir karakteristika – ett mord begås, en berrättarröst återger händelserna och en anti-hjälte kastas mellan goda och onda kvinnor. Men där andra noir dramer gärna koncentrerar sig på själva brottet gör Wilder istället en djupdykning i karaktärernas personligheter. Och ingen kunde ha förstått Norma Desmond bättre än Gloria Swanson, som 1950 själv var en bortglömd stumfilmsskådespelare. Hon gör utan överdrift karaktären till en av filmhistoriens mest minnesvärda och filmen till en fascinerande studie av Hollywoods och berömmelses mörka sidor.

Swanson får de andra skådespelarna att smälta in i bakgrunden då hon dominerar duken med sina överdrivna gester, kloliknande händer, uppspärrade ögon och vampyraktiga tänder – en härligt bisarr, nästan kuslig, ljudsatt stumfilmsföreställning som hela tiden pendlar mellan parodi och tragedi. Norma är som en levande död och hela hennes hus är ett mausoleum av halvdunkla jätte-rum fyllda till bristningsgräns med minnen i form av foton och tavlor av henne som filmstjärna.

Vad som gör Sunset särskilt fascinerande är just att karaktärernas liv ligger väldigt nära skådespelarnas. Även Erich von Stroheims roll som Max imiterar delvis verkligheten. Stroheim var en gång i tiden lika berömd som D W Griffith och regisserade Gloria Swanson i storfilmen Queen Kelly (1928). Filmen var en finansiell katastrof och ledde delvis till bådas nedgång och en osämja som varade i många år. Ironiskt nog visas en snutt av filmen i filmen. I en annan scen besöker Norma Paramount Studios (som f ö finansierade Sunset Blvd.) och Cecil B DeMille (som Swanson hade samarbetat med en hel del) under den verkliga inspelningen av det bibliska dramat Samson and Delilah. Därtill gör stumfilmsföredettingarna Buster Keaton, H B Warner och Anna Q Nilsson cameos som Normas bridgegäng. Så precis som för Norma blir skillnaden mellan fantasi och verklighet suddig för publiken.

Till och med Hedda Hopper, en av Hollywoods mest ökända skvallerreportrar, gör en självparodisk cameo i slutet av filmen när Norma helt tappat förståndet och pressgamarna samlats i hennes hus för att dokumentera den stora slutscenen, som leder till den berömda repliken: ”I’m ready for my close-up, Mr DeMille”.

Den tragikomiska finalen påminner om att Hollywoods drömfabrik kräver sina offer. Kanske är det just för att detta känns igen även idag som Sunset Blvd. åldrats så väl och fortfarande kan trollbinda sin publik.