Star Wars II - Klonerna anfaller (2002)

Star Wars I – Det mörka hotet må ha varit en framgång ur ett ekonomiskt perspektiv. Den spelade trots allt in nästan en miljard dollar enbart på bio, och lägger man till VHS- och DVD-försäljning, samt allehanda merchandise så talar vi om astronomiska intäkter. Men där det finns en framsida, finns också en baksida. Ett mynt har alltid två sidor. Samma sak gäller oftast film – i synnerhet Det mörka hotet. Filmen levde absolut inte upp till de högt ställda förväntningar som konsumenterna hade på den. Resultatet blev ett relativt svalt mottagande – kassasuccén till trots - och framför allt ett minskat intresse för Star Wars-filmerna. Man kan sammanfatta det med följande ordspråk; Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende, men ett ögonblick att rasera det.

Förutsättningarna var med andra ord inte de bästa när George Lucas påbörjade det mödosamma arbetet med Star Wars II – Klonerna anfaller. Förutom användning av revolutionerande och obeprövad teknik, så behövde Lucas återuppbygga det förtroende han förlorade som manusförfattare och regissör i samband med föregångaren - enligt experterna en tillsynes omöjlig uppgift. Hans girighet hade trängt in honom i ett hörn, och det skulle krävas ett mirakel för att blidka hans främsta kritiker. I tre år höll en hel värld andan.

Tio år har passerat sedan händelserna i Det mörka hotet. Republiken står på randen till ett inbördeskrig. Flera tusen planetsystem har anslutit sig till en separatiströrelse ledd av före detta Jediriddaren Count Dooku.
Amidala har utnämnts till Senator, och leder den delegation som förespråkar en fredlig lösning på konflikten. Jediriddarna Obi-Wan Kenobi och Anakin Skywalker får i uppdrag att utreda ett mordförsök på Amidala. Spåren leder till osannolik komplott – med förvirring som enda resultat. Vem är vän och vem är fiende?

Att George Lucas tagit åt sig av den värsta kritiken mot Det mörka hotet framgår redan när man läser på fodralet till Klonerna anfaller. Till sin hjälp har han denna gång haft Jonathan Hales, som kan titulera sig riktig manusförfattare. Hans uppgift har varit att finjustera det manus som Lucas skrivit. Hales har tidigare samarbetat med Lucas som manusförfattare till TV-serien The Young Indiana Jones. Han har även skrivit manus till filmen Eye of the Wolf (1995) och författat storyn till The Scorpion King (2002). Hales bidrag till Klonerna anfaller är ytterst svårt att sätta fingret på, men klart är i alla fall att filmen har ett bättre manus än föregångaren - om än långt ifrån perfekt.

Klonerna anfaller är en betydligt bättre film än Det mörka hotet. Storyn är välarbetat och genomtänkt, och framför allt känns konflikten inte bara mer realistisk, utan också mer intressant. Den må vara aningen för komplex på sina ställen, men erbjuder flera lager som mättar allas behov. George Lucas och Jonathan Hales ska ha en eloge för att de faktiskt lyckats fylla Klonerna anfaller med så många bihandlingar. Filmen erbjuder allt - politiska intriger, ett annalkande krig, utredning av ett mordförsök, en förbjuden kärleksaffär och en ansträngd relation mellan mentor och lärjunge. Samtliga bihandlingar fyller dessutom en viktig funktion för huvudhandlingen. Om det finns något att klaga på så är det i så fall den förvirring som faktiskt uppstår en bit in i handlingen. Det krävs att man har ganska goda kunskaper om Star Wars för att kunna följa med i vändningarna.

Filmens absolut svagaste sida är dialogen, som är ruskigt dålig. Faktum är att på den punkten är Klonorna anfaller betydligt sämre än föregångaren. Billiga one-liners utgör huvuddelen av den spartanska dialogen. När försök görs till allvarsamma djupdykningar i mänskligt beteende så blir resultatet istället rejäla magplask. Detta är på gränsen till oförlåtligt, och visar att Lucas fortfarande har en lång väg att vandra innan han når upp till sin forna glans.

En av de faktorer som störde mig mest med föregångaren var den extremt låga nivån på humorn – något Jar Jar Binks bar ansvaret för. I Klonerna anfaller så har Jar Jar Binks lyckligtvis förvisats till en biroll med minimal speltid. Istället så har humorn fördelats på andra karaktärer, och framför allt fått en underordnad roll i filmen. Mognaden på humorn har också höjts flera snäpp, även om det inte är tillfredställande. Fortfarande saknar jag den där underbara relationen mellan duon C-3PO och R2-D2. Det bör också påpekas att C-3PO öde mot slutet av filmen snarare tillhör lekstugan än en någorlunda seriös film – skärpning Lucas!

Skådespelarinsatserna är om möjligt ännu svagare än i föregångaren. Ewan McGregor, som bör betraktas som en ypperlig skådespelare i normala sammanhang, gör en ganska medioker insats, även om han faktiskt glänser vid sidan om Hayden Christensen, vars agerande som Anakin Skywalker är allt annat än trovärdigt. Faktum är att man stundtals bör ifrågasätta om Christensen egentligen är skådespelare. I stort sett samtliga scener överspelas i så väl kroppsspråk som mimik och tal.
Christopher Lees karaktär, Count Dooku, är ett nytt härligt inslag i Star Wars. Visserligen får han ganska lite speltid, och ingen möjlighet att utvecklas nämnvärt, men det bådar trots allt gott inför nästa film. Lee är en skådespelare som bör kunna framställa Dooku som en karismatisk karaktär.
Som den ”mansgris” jag är så måste jag ge en eloge till Natalie Portman, och hennes bländande skönhet. Avgudar man tjejer, så är enbart Portman tillräcklig anledning att se Klonerna anfaller. Hon bör få en heders-Oscar för snyggast mage, och en för snyggast bakdel - fantasin skenar verkligen iväg.

Filmens styrka sitter onekligen i George Lucas fantasirikedom. Förutom den redan nämnda storyn så är det storslagenhet och mångfald som slutligen höjer Klonerna anfaller över ribban för vad som är en godkänd film. Man bokstavligt talat tappar hakan av att se alla miljöer, prylar och varelser – givetvis framställda med de mest häpnadsväckande visuella effekter som går att skapa idag.
Vad som dock imponerar mest på mig som gammal Star Wars-fantast är hur filmens story, musik och visuella design känns som en slags hybrid mellan den ursprungliga trilogin och Det mörka hotet. Den lyckas dessutom med bedriften att delvis fylla i de luckor som jag tyckte Det mörka hotet hade i sin story.

Trots mängder av brister, så är Klonerna anfaller absolut inget annat än en storslagen filmupplevelse - visserligen väldigt ytlig, men trots allt underhållande, och framför allt mäktig. Lucas har ännu inte nått hela vägen fram till det framgångskoncept han skapade i slutet av 1970-talet, men han är på god väg. Med Klonerna anfaller så har Lucas i alla fall fått upprättelse i mina ögon.