Smala Sussie (2003)

Två unga män springer för sitt liv genom ett typiskt svenskt brukssamhälle. En kvinna håller på att kvävas av sin mosbricka vid korvkiosken. De stannar till för att hjälpa och lägger samtidigt beslag på de kassetter hon tappat på marken. Sedan springer de vidare. Utanför pizzerian skiljs de åt. Den ena mannen försvinner i buskarna. Den andre går in på pizzerian, där han plötsligt finner sig tvungen att avslöja allt under pistolhot. Så drar en osannolikt skruvad, värmländsk gangsterhistoria igång. Ett pussel med många oväntade bitar läggs – Utan någon som helst kronologisk ordning, i mycket högt tempo och med ett persongalleri som är minst sagt färgstarkt.

Den som berättar historien är Erik Svärd, killen som fick nog av landsorten en dag några år tidigare på Brukets enda biograf. Filmbolaget har nämligen glömt skicka sista akten av Pulp Fiction och slutet återberättas i stället av maskinisten på bred värmländska. Erik bestämmer sig då för att han vill bo ”någonstans där de visar hela filmer” och överger utan tvekan sin barndomsort. Kvar lämnar han sin skötsamma lillasyster, Smala Sussie, eftersom han menar att storstaden är alldeles för farlig för henne. I Stockholm försöker Erik förverkliga sina författardrömmar genom att starta ett independentförlag, något som inte verkar ha fungerat så där alldeles lysande. Samtidigt som kronofogden kommer för att lägga beslag på hans tillhörigheter får han ett telefonsamtal från Bruket talar om att Smala Sussie är försvunnen. Han liftar hem till Värmland för att ta reda på vad som hänt.

Bruket ger intryck av att vara som det alltid varit. Men under den tryggt, välbekanta ytan döljer sig något som Erik inte ens kunnat föreställa sig i sina vildaste drömmar. Det visar sig att Smala Sussie inte längre är så präktig och skötsam som han trodde. Erik tar kontakt med sina gamla kompisar men Pölsa är ännu flummigare än tidigare och Micke Tretton är mer otursförföljd än någonsin. Sussie kompis Sandra gör sitt bästa för att hjälpa men ju mer Erik får veta – Desto fler blir frågorna. Vad har egentligen Trazans Banarne och ”hon med fönen” med det hela att göra? Och vad är det som pågår bakom Videobutikens städade fasad? Det underligaste av allt är att ingen verkar särskilt intresserad av att reda ut vad som har hänt Smala Sussie. Inte ens bygdens ende polis…

Ulf Malmros började tidigt göra amatörfilmer och debuterade redan som 17-åring med sitt första manus för TV. Sedan dess har han stått för både regi och/eller manus i en hel del TV-produktioner som t.ex. Rapport till himlen och Den elake polisen. 1992 kom hans långfilmsdebut Ha ett underbart liv. Smala Sussie är hans fjärde långfilm. Som Smala Sussie ser vi Tuva Novotny (från Skilda Världar) som spelar sin roll på klingade värmländska och med en ovanligt stark utstrålning. Andra välkända namn i rollbesättningen är Michael Nyquist om den hårdkokte snuten, Kjell Bergquist som den utbrände, tvångskommenderade bypolisen och Lena Dahlman som Brukets egen Gudfader. Intressantast är nog ändå de tre värmländska nykomlingarna på svensk filmarena; Jonas Remieka som Erik, Johan Andersson som Micke Tretton och Björn Starrin som spelar Pölsa med en så självklar tolkning att hans hårt skruvade karaktär blir fullständigt trovärdig.

En bra komedi ska ha många bottnar. Smala Sussie är en underbar blandning av absurd situationskomik, fars, djup ironi och tragedi. Ofta vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. För det här är inte bara en rolig historia – Den är också oerhört sorglig. Att inbilla sig att landsorten är trygg och säker är en illusion. Ibland finns det säkert större risker i det välbekanta och till synes harmlösa än det finns risk att bli överfallen av en galen storstadsnarkoman med sprutan i högsta hugg i Stockholm. Mellan skratten upplever jag också en stark samhällskritik. Hur tragiskt är det egentligen att Pölsa – om han nu ska våga drömma om något – drömmer om att lyckas komma in i systemet och få bidrag? Kanske beror det på att jag själv är uppvuxen i en liknande bruksmiljö (fast i Dalarna) men alla dessa skruvade karaktärer och absurda händelseförlopp känns förunderligt välbekanta och trovärdiga, trots allt. Det märks att Ulf Malmros använt en hel del upplevelser från sin egen uppväxt i filmen.

Jag uppskattar verkligen filmens berättelsesätt; Snabba klipp mellan tillbakablickar som snarare styrs av associationer än logik och som ger tittaren en möjlighet att själv vara med och lägga pusslet. Från första stund fångas jag upp och den känslan vara hela filmen igenom. Smala Sussie är helt enkelt den bästa svenska komedi jag sett på MYCKET länge!