Sin City (2005)

De senaste åren har filmer baserade på serier blivit en helt egen genre och det har gått oförskämt bra. Och frågar man vilken serienörd som helst (ni får gärna fråga mig!) vilken modern serieskapare som har betytt mest för mediet kommer nog de flesta svara Frank Miller. Det var han som sparkade liv i mörkrets riddare Batman på 80-talet, återuppfann Daredevil och uppfann Elektra. Hittills har de försök till filmatiseringar på hans verk gått… riktigt dåligt. Men nu har polaren Robert Rodriguez lämnat över lite plats på registolen så att vi till slut kan få se en filmatisering av ett Frank Miller-verk så som han själv velat ha det!

Det ironiska är egentligen att Frank Millers Sin City egentligen är hans egna tolkningar av klassiska film noir-filmer som Double Indemnity (1944) eller The Big Sleep (1946). Så det vi egentligen får är en filmversion av en serie som är en hyllning till en annan filmgenre! Men ingen har det artistiska ögat för film noir som Frank Miller och Robert Rodriguez har fattat att det har och därför filmat av böckerna ruta för ruta, pratbubbla för pratbubbla. Det vi får är en av de snyggaste filmerna någonsin. Det finns inte en bildruta som inte knockar en rätt mellan ögonen och ger en blodsmak i munnen en månad efter.

Rollistan är lika lång som den är imponerande så jag väljer att bara nämna de tre huvudkaraktärerna eftersom filmen består av tre olika historier. Mickey Rourke gör en fantastisk prestation som Marv (i den första historien ”The Hard Goodbye”, sluggern som är född ett par århundraden för sent. Årets ”John Travolta comeback”! Han är stor, korkad, slår först och frågar sen men har ett hjärta av guld. Clive Owen spelar Dwight (i den andra historien ”The Big Fat Kill”) och han överraskade mig mest av alla! Jag har alltid tyckt att han varit bra men inget speciellt. Förrän nu! Alla repliker i Sin City är överdrivet hårdkokta och det är ständigt på gränsen till att bli löjligt. Men Clive Owen verkar vara född i en film noir! Svagast är Bruce Willis som Hartigan (i den sista historien ”That Yellow Bastard”). Inte för att han gör något fel men han är lite för ung för sin karaktär. Att det dessutom är tydligt i seriealbumet att rollen är som gjord för Clint Eastwood hjälper inte heller…

Det är grymt sexistiskt och våldsamt. Men… det gör inget! Det är som att anklaga Legoland för att bara vara riktat till barn… Stena mig om jag har fel men det är så överdrivet att det inte GÅR att ta på allvar! Om man tar vilken film noir som helst och förstorar upp den tusen procent så får man Sin City och film noir var historier om korkade män som faller på grund av kvinnor på ett eller annat sätt! Filmens skådespelerskor säger i intervjuer att de tycker minsann att de spelar starka kvinnokaraktärer men det är bara bull shit om ni frågar mig. De spelar horor eller offer – inget annat. Men jag har svårt att påstå att killarna skulle vara några förebilder heller… Korkade, envisa, våldsamma och fyllon.

Det enda som egentligen drar ner mitt betyg är klippningen. Bilderna är så fantastiska att det är synd att de inte vågar hålla på dem lite längre. Film noir för mig är cigarettrök i en bar men här klipps det allt för snabbt att man knappt hinner uppfatta om ciggen är tänd eller inte. Jag har hört att de fick klippa ner filmen rejält för bioversionen så vi får hoppas på ett lugnare tempo på en kommande DVD. Sen är det Robert Rodriguez übercoola musik. Den är helt klockren men i en film som inte har en lugn stund PLUS voiceover nästan hela tiden så är det till slut tröttsamt att musiken aldrig, inte ens för en sekund tystnar…

Nästa år kommer Sin City 2 och då har Miller och Rodriguez utlovat att albumet ”A Dame To Kill For” ska få komma med. Det betyder mer Clive Owen, mer Mickey Rourke och mer sexism och våld. Jag kan knappt hålla mig!