Seven (1995)

Med en regidebut som sågades längs fotknölarna av både Alien-fansen och cineaster i största allmänhet föll David Fincher tillbaka i gamla gängor för att göra musik- och reklamvideor. Lyckligtvis skulle ödet ännu en gång föra honom dit vi alla vet att han hör hemma – i filmens värld. Tre år efter debuten med Alien³ (1992) fick han förtroendet av New Line Cinema att göra film av Andrew Kevin Walkers manus – Seven – och den här gången skulle han få absolution, bli förlåten för sina synder.

Den unge kriminalaren David Mills är av de flesta ryktad som stöddig hot shot. Han har nyligen anlänt till staden, som för övrigt aldrig namnges, och möter i filmens anslag upp med sin nye partner William Somerset som är betydligt mer rutinerad och långt mer litterär än David själv. Det förstår vi genast när Somerset snabbt ser sambandet mellan de första två kropparna som hittas mördade. Vad vi, liksom Mills och Somerset, även förstår är att morden inte är av den vanliga sorten. Mördaren inspireras av de sju dödssynderna ur Den Gudomliga Komedin och väljer sina offer efter deras synder. Fem mord återstår och trots Somersets planer på att gå i pension lockas han mer och mer av att stanna kvar för att lösa detta fall som torde vara höjdpunkten i hans långa karriär.

Katt-och råtta leken mellan polis och mördare på film är väl ungefär lika vanlig som att en popartist sjunger en låt som handlar om kärlek. Givetvis tenderar då många av dessa berättelser att landa som dussinfilmer och snabbt glömmas bort. Seven är däremot ett undantag som heter duga! Inte bara för att storyn är lika metodiskt berättad som den är skriven utan även för den oerhört stilfullt klärobskyra och brutalt suggestiva miljö den är inslagen i. Utan att behöva se morden utföras i realtid spelar vår egen abstraktion upp händelserna och vi förstår ändå, vare sig vi vill eller inte, i detalj hur mördaren gick till väga. Högst sannolikt är det därför filmen slapp ligga och flyta i censuren i all evighet. Och för detta kan vi inte annat än hylla tidigare nämnde Andrew Kevin Walker för sitt manus, David Fincher för sin regi och Darius Khondji för sitt foto som tillsammans skapat ett mörkt konstverk som slår det mesta. Det är det här som är riktig filmkonst!

Stämningen är nästan uteslutande mörk och står väl dessutom mer eller mindre som ett slags martyrexempel för uttrycket som lyder något i stil med; ”På 90-talet var det mycket regn” (i filmsammanhang). Håll med om att det har en viss effekt. I Seven är det snarare en regel än ett undantag att det regnar. Sista halvtimman ljusnar det förvisso upp, och en taga kan man till och med se solen skina, men givetvis avslutas filmen med en våt scen.

Seven har två oväntade vändningar som tveklöst håller minst lika hög förvåningsfaktor som Hitchcocks högst ansedda alster. I en thriller där spänning ska vara en av huvudingredienserna är förutsägbarhet det absolut värsta som finns. Seven håller hela tiden intresset uppe med ett händelserikt tempo och en minst sagt intressant handling och de oanade vändningarna i berättelsen är bland annat de som gör denna fulländade thriller till en oförglömlig film. I min mening en av de bästa som någonsin gjorts!

Samspelet mellan Morgan Freeman (Somerset) och Brad Pitt (Mills) är lysande! Deras karaktärer är lika skräddarsydda i manuset som de båda aktörerna återger dem i filmen. Medan Somerset är den fulländande cynikern är Mills dennes motpol i form av en naiv idealist. De renderar oss betraktare två vilt skilda perspektiv på det vardagliga livet i vårt brottsfyllda samhälle och kanske känner man igen sig i någons, eller rentav lite i bådas.

Några negativa synpunkter finner recensenten inte. Beroende på vad man vill få ut av filmen kan man förstås komma med nominella infallsvinklar och små petitesser som de facto ändå inte hör hemma i en film som Seven. Förväntar man sig ingredienser som man huvudsakligen hittar i en må-bra film med Julia Roberts i huvudrollen har man läst av sin kompass med största möjliga felmarginal. Här ska det vara mörkt, cyniskt och regnigt – och inget annat!

Avslutningsvis måste det tillskrivas att vi delvis har Brad Pitt att tacka för upplösningen då han vägrade medverka i filmen om New Line Cinema låtit ändra det. Upplösningen är onekligen kronan på verket - och som John Doe säger är det ”omöjligt att vända ryggen till”. Hur man i produktionsbolaget ens vågade tänka tanken att ändra på det är totalt obegripligt!

Ernest Hemingway once wrote, "The world is a fine place and worth fighting for." I agree with the second part.