Sagan om ringen (2001)

Mörkrets furste, Sauron, har återuppstått långt bort i skugglandet Mordor. Han är fast besluten att förändra världen till en ondskans boning. För att uppnå sina mål måste han erövra den försvunna härskarringen, som har kraft nog att förvandla gott till ont.
I en annan del av världen lever hoberna - lyckligt ovetande om Saurons planer. I deras ägor finns en märkvärdig ring vars krafter tycks vara omöjliga att tämja. Hoberna kastas in i ett äventyr, med bara en möjlig utväg – att förstöra ringen i Domedagsklyftan mitt i ondskans högborg. Ett litet utvalt sällskap med hoben Frodo i spetsen ger sig iväg på det ödesdigra uppdraget.

Så här med facit i hand så förstår jag varför vi fått vänta så länge på filmatiseringen av tidernas kanske mest lästa och älskade litterära verk. Att visualisera Sagan om Ringen, och hålla sig inom bokens ramar är en näst intill omöjligt uppgift. Det faktum att J.R.R. Tolkiens verk bokstavligt talat står i centrum för en dyrkan som närmast kan jämföras med en religiös sekt, har försvårat filmatiseringen av Sagan om ringen så till den grad att det skrämt även vår tids mest ärrade regissörer.
Det var därför som jag med stor förvåning läste att det tunga ansvaret att ro ett sådant omöjligt projekt iland hamnade på Peter Jacksons axlar - en relativt medelmåttig regissör vars största kommersiella framgång är en oerhört smaklös splatterfilm med det passande namnet Braindead.

En kall decemberkväll äntrade jag därför biografsalongen med viss tvekan. Rädslan att mina värsta farhågor skulle besannas var synnerligen påtaglig när jag sjönk ner i den varma och mjuka fåtöljen – det närmsta en filmfantast kan komma himmelriket. Några minuter senare släktes ljuset, det sprakade i högtalaranläggningen, och med ett sus i salongen så gick ridån upp – ännu en milstolpe kan skrivas in i filmhistorien, eller..?

De följande timmarna satt jag som ett frimärke – dvs fastklistrad på den vita duken. Filmen är laddad med den ena visuella uppvisningen efter den andra. Man bombarderas av ständigt nya synintryck från en magisk värld som man tills helt nyligen inte ens kunnat visualisera i sin vildaste fantasi. Det går bara att beskriva filmen med ett ord, som jag för övrigt kom på helt nyligen – ögonextravagansa! (sug på det ordet, svenska akademien)
1-0 till Peter Jackson.

Skådespelarna är som skurna för denna film. Man får nästan intrycket att Jackson extraknäckt som trädsmidare, och karvat ut skådespelarna för hand ur ett stycke träd. Nästan allt är perfekt in i minsta detalj, även om jag ställer mig tveksam till valet att låta Liv Taylor gestalta Arwen. Elijah Wood (Frodo), Ian McKellan (Gandalf), Ian Holm (Bilbo) och Christopher Lee (Saruman) gör de starkaste rolltolkningarna.
2-0 till Peter Jackson.

Så långt allting gott. Till en början ser det ut att Jackson ska ro iland skutan utan minsta tillstymmelse till problem. Det visar sig dock vara en felaktig iakttagelse, och någonstans på Frodos långa vandring hamnar filmen i en ond spiral som sänker dess kvalitet avsevärt. Delar av mina värsta farhågor besannas en bit in i filmen då det framkommer att bokens massiva berättarstruktur blivit väldigt illa tilltygad på grund av brist på speltid. Jackson har försökt att göra det bästa av en tillsynes omöjlig situation – resultatet blir ett virrvarr av löst sammanfogade scener, snarare än en komplett helhet.

Man kan jämföra boken med en lång tråd, Jackson har tvingats klippa av delar av tråden och skarva ihop den igen i den mån det går. Upplevelsen blir med andra ord ryckig, och stundtals osammanhängande. Än värre är att det djupa filosofiska budskapet i boken nästan utelämnats ur filmen – kvar blir en äventyrsrulle som lägger störst vikt vid ytlig action.
2-1 till Peter Jackson.

Bristen på speltid får också andra förödande konsekvenser för filmen. Framför allt blir karaktärsuppbyggnaden lidande. Medan Frodo, Gandalf, Bilbo och Aragorn (Viggo Mortensen) får en väldigt genomtänkt introduktion i filmen, så kastas de övriga nyckelkaraktärerna in i handlingen på ett mindre tillfredställande sätt. Detta gäller i synnerhet Gimli (John Rhys-Davies), Legolas (Orlando Bloom), Sam (Sean Astin), Pippin (Billy Boyd) och Merry (Dominic Monaghan).
2-2 i kampen Peter Jackson-kritikern.

Trots att brist på speltid sätter krokben för filmen, så är det den extrema spellängden på 178 minuter som slutligen fäller den som en skadeskjuten björn.
I samband med flykten från Morias djupa grottor och konfrontationen med Balrog så når filmen sitt klimax och ett värdigt slut i form av en scen som är både spännande, gripande och tillfredställande. Problemet är att filmen fortsätter i ytterligare 45 minuter och ebbar ut i ett snopet slut som inte fungerar lika bra på vita duken, som i bokform. Händelserna efter Moria känns onekligen som en enda lång upprepning, och förvandlar Sagan om ringen till en segdragen historia där enda nöjet blir att följa sekundvisaren på klockan.
2-3 till kritikern - schack matt.

Summan av kardemumman är att Jackson kanske borde lämnat Tolkiens verk orört. Alternativt vore att stryka de sista 45 minuterna, och spara delar av det materialet till inledningen av nästa film. Då hade mer vikt kunnat läggas på scenstruktur, och en mer gedigen karaktärsuppbyggnad.
Jag vill dock påpeka att trots fel och brister så upphör inte Jacksons filmatisering av Sagan om ringen att fascinera mig. Kort sagt - ett estetiskt mästerverk.