Rosemary's Baby (1968)

Regissören, producenten, manusförfattaren och skådespelaren Roman Polanski gjorde sitt både ditintills och hitintills bästa verk 1968 med Rosemary’s Baby. Filmen är baserad på novellen med samma titel av Ira Levin. Filmens regissör, tillika manusförfattare, Roman Polanski må vara en kontroversiell och i viss mån hatad person, men en sak är säker; nämligen att hans jobb med Rosemary’s Baby utan tvekan är mästerligt. Kanske var det för att Polanski ännu inte hade hunnit vara med om hemskheten att hans fru, Sharon Tate, mördades året därpå (av Charles Manson och hans anhängare).
Alfred Hitchcock erbjöds i första hand att regissera filmen och visst hade det varit intressant att se hur thrillermästaren i egen hög person hade lyckats – men Roman Polanski gör som sagt ett klanderfritt jobb.

Handlingen tar vid då Guy och Rosemary Woodhouse, kära och lyckliga, tittar på en ny lägenhet där de kan uppfostra sina tre planerade barn. Trots att de får höra avskräckande berättelser om byggnaden från sin vän Hutch, beslutar de sig för att flytta in. Kort därefter, i tvättstugan, får Rosemary en ny vän, Terry, som berättar att hon bor hos det färgstarka äldre paret, Roman och Minnie Castevet, i lägenhet bredvid. De tar hand om henne som den dottern de aldrig fick. Enligt Rosemary verkade Terry så glad och positiv och förvånas därför när hon dagen därpå begår självmord. Incidenten leder så småningom Rosemary och Guy in på en nära vänskap med sina grannar som illuderar att vara de ”perfekta” grannarna. Vänskapen leder i sin tur för Rosemarys del till en mardröm i alla bemärkelser - exakt vem är vad och vad är det som egentligen händer, vem kan hon lita på och hur ska hon finna en utväg?

Det begynner som en romantisk dramafilm men utvecklas alltmer till en nagelbitare där upplösningen är pricken över i:et! Nog för att tematiken är bra, då den för 35 år sedan säkert var relativt vågad, men skrämmande vore fel att säga att filmen är. Skräck/thriller kategoriseras filmen som, och spännande är den förstås. En mycket tät story som görs trovärdig när den framförs av en nästan alltigenom lysande skådespelarensemble. Mia Farrow, som inkarnerar Rosemary, har överlägset mest tid i rutan. Hon lever sig in i rollen på ett beundransvärt sätt och hade varit filmens stjärna om det inte vore för hennes granne Minnie som spelas av Ruth Gordon. Sistnämnde gör en grymt stark rolltolkning då hon gör den där snälla men näsvisa, påträngande och enkelspåriga gamla tanten – lika intressant som enastående! Även Sidney Blackmer är övertygande i rollen som Roman Castevet medan John Cassavetes, som spelar Guy Woodhouse, jämförelsevis gör en svagare gestaltning.
I de mindre rollerna ser vi bland annat vackra Victoria Vetri som spelar Terry. Och Maurice Evans tolkning som den tills synes allvetande Hutch är bra.

Rosemary’s Baby har en stämning som är oerhört sällsynt i nutida produktioner. Det är svårt att beskriva men man engagerar sig i handlingen och det går inte att slita sig från soffan. Upptrappningen till filmens klimax är genialt upplagd och utförandet av både regissör och aktörer är exemplariskt. Och apropå filmens klimax så är det som sagt pricken över i:et. I stort sett hela filmen igenom får man intrycket av att det handlar om en kvinna som stärks av sin modersinstinkt i kampen om att rädda sitt barn, och man är ju nästan säker på hur den ska sluta. Då får man det där slutet man önskar att få i alla filmer i genren och hela den här kvinnokampen hamnar i skuggan för några sekunder.
35 år efter filmens release är den fortfarande en mycket bra film – om än inte på något sätt längre vulgär. Stämningen och känslan går inte att ta miste på, den är genuin!