Rocky Horror Picture Show (1975)

Det finns filmer och det finns filmer. Sedan har vi kultklassiker som ”Rocky Horror Picture Show”. Rullen är mer upplagd som en musikal än en regelrätt film och blandar sex, rock’n’roll, science-fiction, ”skräck” (recensenten flinar), mycket skratt och ren galenskap i ett enormt tempo som inte låter tittaren hämta andan för en sekund! RHPS är en ”film” man antingen älskar eller hatar.

Historien är enkel.

Nyförlovade och konventionella paret Janet Weiss (Susan Sarandon) och Brad Majors (Barry Bostwick) får punktering på en skogsväg och tvingas gå till närmaste hus för att låna en telefon. I slottet dit de kommer väntar en absurd överraskning i Dr. Frank-N-Further (Tim Curry), den transsexuelle transvestiten från galaxen transylvanien.

Historien är bisarr.

”Filmen” var en musikal innan den visades på vita duken och det märks. Sång och dansnumren avlöser varandra i ett hektiskt tempo som då och då avbryts av en viss ”Dr. Everett Von Scott” (Jonathan Adams), den sansade berättaren av vår historia som inte visar sig vara så sansad när allt kommer omkring. Nu gör inte beskrivningen ovan filmen rättvisa då det vore att förenkla något. ”Rocky Horror Picture Show” är ju trots allt i mångas tycke kultfilmernas kultfilm. Och i en tid när allt för många filmer liknar varandra känner sig även recensenten benägen att hålla med.

Historien är uppfriskande.

”Dr. Frank-N-Further” är en av de besynnerligaste karaktärer som någonsin skådats på vita duken. Han är något eget, ett äkta UFO, varken man eller kvinna utan en utomjording från planeten transylvanien. Och Tim Curry spelar honom till perfektion. Han rycker oss med från den ena absurda situationen till den andra. Några exempel på vad han lyckas åstadkomma är att väcka ett manligt fysiskt praktexemplar till liv, förföra både den ”oskyldige” mannen och kvinnan, och döda Meat Loaf ”Eddie” (Meat Loaf) i ren svartsjuka.

Historien är medryckande.

Richard O’ Brien spelar “Riff-Raff”, den beräknande och listiga vampyrliknande karaktären med egna planer, samtidigt som han skrivit manuset tillsammans med regissören Jim Sharman. Det är en beundransvärd prestation i sig men nu råkar han dessutom vara bra på det han gör också! RHPS fungerar som en musikalisk parodi på genrefilmer, galet fast uppskruvat några snäpp. En del av musiknumren är oförglömliga men den stora prestationen ligger i att ”filmen” trots alla galenskaper lyckas förmedla ett tänkvärt budskap. Det är både positivt och pessimistiskt på samma gång. Dröm inte, ta tag i saken, bli den du vill bli. Tyvärr verkar det som att vissa individer inte kan följa sitt hjärta utan att göra det på bekostnad av andra.

Historien har sina brister.

Förstås. Det finns missar och blundrar, feltramp i dansnumren, skämt som inte fungerar.
Men i en film som denna sväljer jag mycket. Skådespelet får väl överlag sägas vara bra. Tim Curry är lysande rakt igenom, fantastisk rentutav. Susan Sarandon spelar en överraskande rolig roll som den från början oskyldige förlovade till den sexslav som hon blir. Meat Loaf är sig själv och i denna film funkar det otroligt bra! Det finns dock biroller som är tråkigare än andra även om de alla bidrar till filmens bisarra helhet. Regin känns stundtals färgsprakande och äventyrlig men i andra stunder rent amatörsmässig. Det känns som att filmteamet resonerade som så att vi ger allt eller inget. Resultatet är en ”film” där det mesta fungerar. Som tur är döljs de flesta missarna på grund av det rasande tempot och det stora underhållningsvärdet. RHPS är en kultklassiker men jag ser en storhet i den som inte riktigt kom ut, ”filmen” skulle nämligen kunnat vara en klassiker punkt slut.

Don’t dream it, be it!

Filmskaparna följde sitt eget motto och skapade en sådan ”film” de alltid velat göra och struntade i konsekvenserna. RHPS kunde ha blivit en finansiell katastrof. Den vanliga biopubliken skakade på huvudet. De som inte tyckte att den var en syndigt omoralisk film förstod helt enkelt inte vad det egentliga syftet var med den. Den var alltför udda för att tilltala den genomsnittlige biobesökaren och troligen hade de flesta förväntat sig få se en film. Som tur var hände något annat. Människor började tillbringa nätterna vid midnattsvisningar av ”filmen”. Och man nöjde sig inte bara med att titta. Man började klä ut sig och bete sig som karaktärerna man såg på vita duken. Detta pågick under en längre tid. När fenomenet för en tid avtog kom det tillbaka med förnyad styrka. Den första (och fortfarande kanske bästa) kultfilmen var född. RHPS är därför mer än en film, den är ett fenomen som fortfarande lever.

Den slutliga ”filmen” är lätt att kritisera men omöjlig att slita sig ifrån. Tidens gnagande tand verkar inte heller nämnvärt ändra på den saken.