Rocky Balboa (2006)

Den film som förmodligen höjt flest ögonbryn när den blev annonserad är Rocky Balboa. Denna sjätte och sista del om ”The Italion Stallion” har länge varit ett hjärteprojekt för Sylvester Stallone och han fick kämpa i många år innan han lyckade sälja idén till filmbolaget MGM som gav den grönt ljus. Förutom att spela Rocky står han också för regi och manus. Varför idén om att göra en ny film kan låta bisarr efter den pinsamma Rocky V, som Stallone själv ser som ett klavertramp han nu vill rätta till, ligger främst i att Stallone själv nyss fyllde 60 bast!
Därför kan det tyckas att det bara är ett billigt försök att blåsa liv i en dammig filmserie. Men man kunde inte ha mer fel. En datorsimulerad match mellan dagens tungviktsmästare Mason Dixon och gårdagens Rocky Balboa sprakar igång en diskussion när datorn utvisar att en Rocky i toppform skulle vara överlägsen Dixon. Trots att det bara är en datorsimulation väcks allmänhetens och branschens intresse. Rocky själv har för länge sedan pensionerat sig från boxningen och driver nu en italiensk restaurang där han står om kvällarna och berättar gamla boxningshistorier för intresserade gäster. Adrian finns inte längre vid hans sida och han håller på att förlora kontakten med sin son. Som en man som vunnet mycket men sedan förlorat allt, lever han sitt liv genom sina minnen.
Bill Conti är tillbaka med musiken som gjorde Rocky till vad den är idag. Tyvärr är det inget nytt nämnvärt han bjuder på och momenten man minns är bara favoriter i repris.

Manuset är inget komplicerat, men det är inte heller Rocky. Och precis som han har filmen ett hjärta och en passion som aldrig blir pretentiös. Det är en sorglig men samtidigt varm karaktärsskildring som verkligen släpper fram Rocky som en man på sin ålders höst. En man som för att bli av med odjuren i sin mage väljer att ställa upp mot omöjliga odds. På samma sätt vill Stallone sätta punkt för den där känslan av att något är ofullbordat utan att det ska bli Hollywoodsliskigt. Samtidigt gör han en av sin karriärs bästa rollinsatser när han går tillbaka i kärnan och skippar trean och fyrans karikatyrkaraktärer. Förutom ett visst övermod i sentimentaliteten och bortsett från ett par långsamma partier håller filmen dig fast.

Även om Rocky Balboa egentligen inte handlar om boxning, precis som att första och andra filmen essentiellt var kärlekshistorier, så kan jag inte låta bli att inte bli lite besviken på boxningsscenerna. Den börjar brutalt och man skulle nästan kunna tro att det var en riktig match man tittade på, men när den väl kommer igång klipps den sönder så att klimax inte blir den glädjerusiga triumfkänsla som vi är vana vid. Men det är något man till stor del förlåter, för det här är en film om att inte leva i det förflutna. Om att inte ge upp när man möter motstånd. Att hellre göra något man älskar dåligt, än att göra något man inte älskar. Rocky Balboa är ingen knockout men Stallone har gett värdigheten tillbaka till Rocky sagan och avslutar den med bravur och med hedern i behåll.

”Rocky! Rocky! Rocky!”