I Cleveland, USA, den 24 mars 1975 blev boxaren Chuck Wepner slagen sönder och samman av världsmästaren Muhammad Ali. I 44 minuter och 19 sekunder stod han där och garderade sig med ansiktet, tog emot slag efter slag och blödde som en gris. Med ynka 41 sekunder kvar av matchen dråsade han omkull, men var snabbt uppe igen. När matchen var över hade han naturligtvis förlorat, men han hade gått femton ronder mot världens bästa boxare, och stod fortfarande på benen efteråt...
I publiken satt den 29-åriga Sylvester Enzio Stallone och fick precis den inspiration han behövde, 86 timmar senare var det råa, oslipade originalmanuset till Rocky färdigskrivet.
Historien om förloraren som får sitt livs chans är ett recept som kopierats till leda - men originalet är fortfarande bäst.
Stallone skrev, troligtvis med sig själv och sina egna drömmar i åtanke, berättelsen om den avdankade boxaren Rocky Balboa, som försörjer sig som inkasserare åt en lokal smågangster. Han bor i en skitig liten skokartong till lägenhet och försöker förgäves charma Adrian, det blyga kassabiträdet i den lokala djuraffären.
När tungviktsmästaren Apollo Creed letar efter någon att gå en pr-match mot fastnar han för Rockys smeknamn, ”The Italian Stallion”, och plötsligt får den nedgångne boxaren sitt livs chans.
Filmbolagen var väldigt intresserade av det manus Stallone skrivit, men kruxet var att han själv insisterade på att spela huvudrollen, något de var mindre intresserade av.
De ville ha Ryan O’Neill, Burt Reynolds eller James Caan, men Stallone stod på sig, alltmedan priset för hans manus steg. Det högsta budet, utan honom själv i huvudrollen, var $265.000 - en astronomisk summa för en man med drygt $100 på banken.
Producenterna Robert Chartoff, Irwin Winkler och Gene Kirkwood trodde dock på såväl Stallone som manuset han skrivit. De satte sina egna hus som säkerhet och lyckades därmed övertyga United Artists om Rockys förestående succé.
Regissören John G Avildsen låter dimma, avgaser och en färgskala mellan brunt och svart representera ett grått Philadelphia med ett bistert samhällsklimat, och han får fram en oerhört realistisk känsla. Inget känns vare sig tillgjort eller överspelat.
Karaktärerna känns väl genomarbetade, och detaljrikedomen är stor. Alla skådespelare, från Stallone själv till Talia Shire, Carl Weathers, Burgess Meredith och Burt Young är oklanderliga. Man har inga som helst problem att leva sig in i filmen fullt ut.
Avildsens bilder ges extra mycket liv och rörelse med hjälp av Bill Contis numera välkända musik. Slutligen ger Scott Conrad filmen en tajt redigering, i synnerhet under klimaxen - den långa boxningsmatchen.
Den symboliska öppningssekvensens är fantastisk. Kameran tonar upp på en stor målning av Jesus, högt upp på väggen i en boxningslokal – sedan rör den sig nedåt och fångar två svettiga, blödande, djuriska amatörboxare medan de desperat slåss om en patetisk prissumma. Men även om boxningssekvenserna och de långa träningsmontagen är lysande, och i sig bra anledningar att se filmen, så är det de lugnare sekvenserna – specifikt scenerna mellan Rocky och Adrian – som gör den till ett mästerverk! Ishallsscenen är så genuin att man inte kan låta bli att le, och scenen då de kysser varandra första gången är avskalad och så långt från det Hollywoodska glittriga tramset att man fanimej får tårar i ögonen.
Min absoluta favoritscen är dock en kort sekvens som utspelar sig natten innan den stora fighten. Då Rocky, sittandes på sängkanten, erkänner att han är rädd, att han inte har någon som helst ambition att vinna, att han inte har någonting att bevisa för någon annan än sig själv och allt han vill är att fortfarande stå på benen när matchen är över.
Denna scen ger Rocky den realism som många av dess uppföljare och kopior saknar.
Om man inte vet någonting om Rocky är det skrämmande lätt att avfärda den, delvis på grund av dess många dåliga uppföljare men även på grund av Stallones många fantastiskt dåliga karriärval. Men avfärdar man den osedd så går man miste om något stort och viktigt.
Rocky vann Oscarstatyetter för bästa regi, redigering och film, den var även nominerad för ytterligare sju statyetter, två av dem till Stallone själv (bästa manliga huvudroll samt manus).
Runt om i världen har den, förutom de gyllene Oscargubbarna, vunnit tretton olika priser.
Stallone har måhända, på senare år, reducerat sig till en muskelprydd actionfigur, men i Rocky är han så oerhört mycket mer...och så oerhört mycket bättre.
