Robotar (2005)

Robotar har sedan tidigt 1900-tal fascinerat oss. Vi har sett dessa plåtburkar få liv i allehanda filmer, från de karismatiska robotarna R2D2 och C-3P0 i Star Wars (1977), till elakingar som T800-modellen i Terminator (1984). Nästan alltid har det varit fråga om robotar i en mänsklig, eller åtminstone biologisk, värld. Men icke längre! Skaparna bakom den av MovieboX.se så hyllade Ice Age (2002) har istället lagt fokus på att bygga upp en hel värld där mekanik spelar en central roll. Visserligen kan allt associeras till vår egen värld, om än gjort i metall och utan tillstymmelse till biologiska material. Fantasin tycks ha saknat gränser.

Roboten Rodney är uppfinnare, med drömmen att uträtta stordåd. Han beger sig till världsmetropolen Robot City i tron att den gode ledaren Bigweld – själv uppfinnare – skall välkomna hans uppfinningar. Men inget blir som förväntat. Bigweld har avsatts, och i hans ställe regerar den makthungrige och girige tyrannen Ratchet. Ratchet smider en djävulsk plan för att maximera intäkterna för det företag han leder. Genom att skapa ett skönhetsideal för alla robotar att sträva mot, kan han få allmän acceptans att smälta ner allt som betraktas som skrot – så även gamla utgångna robotar. Rodney, med sin talang som ”fixare”, står ivägen för denna plan. En konfrontation blir oundviklig. Vem vågar stötta Rodney och sätta sig emot Ratchet?

Storyn i sig är banal, men sättet den framförs på är förstklassigt. Filmens handling är ett slag i ansiktet på dagens modeindustri, vars strävan efter skönhetsideal och enhetlighet sker på bekostnad av mångfald och individualism. Sensmoralen är klockren, lagom tydlig, och utan allt för mycket sentimentalitet.
Manusförfattarna Lowell Ganz och Babaloo Mandel har ännu en gång slagit ihop sina kloka huvud. Denna författarduo har mängder av filmer på meritlistan, bl a Parenthood (1989), City Slickers (1991), Fathers' Day (1997), Edtv (1999) och Where the Heart Is (2000). Storyn är skriven av Jim McClain och Ron Mita.
Visuell inspiration är hämtad från diverse skrotupplag, med oerhörd detaljrikedom som resultat. Visuellt har vi en film som trots sitt orealistiska tema, känns oerhört verklig. Rostiga plåtar, oljiga skruvar och felgängade muttrar känns så genuint att jag är beredd att resa mig ur fåtöljen och gå fram till bioduken för att själv börja mecka. Smutsigt vackert!

Humorn är förhållandevis bred, så till vida att den bör tilltala ett brett spektrum av betraktare – från de allra minsta till de allra äldsta. Humorn får anses vara relativt intelligensbefriad. Inget intellektuellt här inte. De väl dolda anspelningar på sex, om än harmlösa sådana, bör tilltala den vuxna publiken. Samtidigt glöms inte den yngre publiken bort i detta humorfyllda äventyr. Skrattsalvorna avlöser varandra i en strid ström. Gammal som ung har oerhört stor behållning, och häri ligger filmens styrka.

I traditionell Hollywood manér, blir det stundtals för mycket av det goda. Behovet att överträffa, har som så många gånger tidigare, gått överstyr även i Robotar. Vad som börjar som en stillsam och vacker historia, tar plötsligt sådan fart att den inte klarar bromsa för de hinder som uppstår på vägen. Troligtvis är detta en konsekvens av producentens vilja att maximera upplevelsen då filmen ses på IMAX. Jag tillhör dock ”oldschool” som förespråkar traditionell dramaturgi. Jag anser att varierande berättarrytm är en essentiell ingrediens för att göra en historia intressant. Att varva låg intensitet med hög, bidrar till att stärka betraktarens koncentrationsmöjligheter. Tyvärr bjuder Robotar på ett konstant högt tempo, vilket sänker filmen något.

Detta till trots, är det ändå fråga om den bästa datoranimerade film som gjorts vid sidan om Shrek (2001) och Shrek 2 (2004). Ett äventyr barnsligt nog att tilltala de yngsta, men också tillräckligt tufft för att locka ungdomar. Innehållandes många dolda vuxenskämt och dolda referenser för att även underhålla föräldrar. Med andra ord vill jag utropa Robotar till den perfekta familjefilmen.