Rånarna (2004)

Andra halvåret av 2003 var en riktig höjdpunkt för svensk filmindustri. Drygt 20 svenska filmer dök upp på biorepertoaren under hösten och vintern, varav flera av dessa har inneburit ett lyft för svensk film. Men den stora svenska filmvågen är dock inte över än. Nya året 2004 inleder med Peter Lindmarks polisdeckare Rånarna, som dessvärre får en att återigen förlora förtroendet över vad svensk filmindustri egentligen håller på med.

Lindmark som debuterade som regissör och författare med den undermåliga 9 millimeter (1997), har inte lärt sig något nytt sen sist när det gäller regi och manus. I Rånarna serveras vi en klichéfylld deckarhistoria i största Hollywoodanda, som får en att både gäspa och skratta ett flertal gånger under helt seriösa situationer.
Handlingen ter sig kring kriminalpolisen Klara (Sofia Helin) som utreder några bankrån i Stockholm, utförda av en extremt professionell rånarliga. Ligan agerar med militärisk disciplin och eftersom de alltid ligger steget före polisens spaningsarbete, dröjer det inte länge innan det blir klart att det rör sig om ett jobb från insidan. Under utredningen får Klara hjälp av veteranpolisen Gregor (Stefan Sauk). Men desto djupare de gräver i fallet, desto mer utsätts Klaras själv för livsfara. Samtidigt så tär även utredningen på hennes förhållande med kirurgen Frank (Mikael Persbrandt).

Lindmark försöker visa en bild av dagens brottslighet som är insvept i terrorism, kidnappning och korruption. Men tyvärr misslyckas han så flaggrant eftersom han inte har något intressant att berätta. Nynazism bakas in för att piffa upp stämningen, men konflikten blir aldrig trovärdig. Allting utvecklas efter Hollywoods dramaturgiska spelregler som byggs upp av klichéer och stereotyper i en banal och förutsägbar historia som inte engagerar.
Någonstans under förproduktionen kan det ha funnits en tanke om att göra en blandning mellan När lammen tystnar (1991) och Heat (1995) då det faktiskt finns flera outvecklade konflikter. Klara som gräver allt djupare i fallet får reda på att bankdirektörs son har kidnappats och då börjar hennes egna erfarenheter påverka henne. Samtidigt är även polisernas eget spaningsarbete efter rånarna i stort behov av en mer seriös insyn. Men istället för att berika manuset med ett intelligent innehåll, låter Lindmark istället fylla igen luckorna med bedrövliga klichéer.

Manuset lider inte bara av en banal och förutsägbar historia, utan mycket trovärdighet går förlorad i en extremt dålig skriven dialog. Det är tydligt att Lindmark försöker ge filmen en suggestivt mörk och tystlåten form då replikerna är lågmälda och stämningen ofta är isande lugn. Men samtidigt är det uppenbart att Lindmark misslyckas så katastrofalt med att etablera denna gråzon då publiken i biosalongen skrattar åt helt seriösa repliker under helt seriösa situationer. Det är verkligen ett under att manuset har tagit sig genom Universal Studion utan att ha hamnat i papperskorgen. Men tack vare den usla dialogen får Rånarna faktiskt något oavsiktligt ett komiskt värde.
Det blir inte bättre av att rollerna spelas av skådespelare som är helt oinspirerade. Sofia Helin anstränger sig mest, men faller dock desto hårdare. Med ringa långfilmserfarenhet har hon tidigare bara medverkat i Beck – Sista vittnet (2002) och en rad TV-serier. Här försöker hon dock göra en kopia på Jodie Fosters som Clarice Starling, men misslyckas helt. Stina Ekblad gör förmodligen en av sina allra sämsta roller. Stefan Sauk och Mikael Persbrandt är bäst, vilket inte är förvånande, trots att de egentligen också gör några av sina sämsta roller någonsin. Men inte ens deras skapliga insats klarar av lyfta denna kalkon.

Det är riktigt synd att behöva bli påmind om hur långt bak i utvecklingen svensk film befinner sig och i synnerhet när det gäller actionfilm. Hollywood spottar ut en mängd High-Concept action som ofta är allt annat än sevärd. När den svenska actionfilmen i sin tur inspireras av Hollywoodskräpet blir resultatet minst sagt bedrövligt. Tunn handling, urholkade repliker och en portion pang, pang är vad vi får nöja oss med om vi vill se svensk action - allt á la Hollywood. Tacka kan vi istället Danmark som bjuder på underbara rullar som Pusher (1997) och I Kina käkar dom hundar (1999).