Pulp Fiction (1994)

Det finns en liten skara filmer från varje decennium som lyckas växa med åren. Nu åsyftas filmer som man inte omedelbart vid första beskådning inser kommer vara en klassiker om 25 år. Jackie Brown (1997) och Den tunna röda linjen (1998) är två handplockade filmer av recensenten som skulle kunna vara exempel på sådana.
Sen finns det förstås en annan liten skara filmer som hinner bli en klassiker innan eftertexterna vid premiärvisningen har rullat förbi. Bland dessa är det inte svårt att namnge Matrix (1999) och Pulp Fiction, som av olika anledningar antagligen kommer att diskuteras tidtals tills jorden går under, eller nåt.
Å andra sidan är det extremt få filmer som verkligen står emot tidens tand - samtida berättelser i allmänhet och CGI produktioner i synnerhet. Men med tanke på att Pulp Fiction inte innehåller dataanimationer och inte heller är enkel att knyta till en dåtidens berättelse, så kommer den sannolikt klara sig ganska väl. Därutöver känns dess ickekronologiska narrativform oerhört fräsch än idag emedan det inte spelar någon roll hur många gånger man ser den, man vet ändå aldrig riktigt vad som kommer härnäst.

Vincent Vega (John Travolta) och hans partner Jules (Samuel L. Jackson) är två torpeder som jobbar åt maffiabossen Marcellus Wallace (Ving Rhames). När ett uppdrag slutar i en kladdig röra, tvingas de ockupera Jimmies (Quentin Tarantino) hus och ta hjälp av The Wolf (Harvey Keitel). Men det uppstår fler problem för Vincent som nyligen återkommit från en längre tids vistelse i Amsterdam. En kväll får han nämligen i uppdrag att gå ut med Marcellus fru, Mia (Uma Thurman), som leder till att han först köper ”varor” av Lance (Eric Stoltz) och hans fru Jody (Rosanna Arquette) - och får senare en lektion i hur illa det kan gå när man överdoserar.
Butch (Bruce Willis) är en boxare som försöker blåsa Marcellus i en affär och sedan fly Los Angeles med sin oförstående flickvän, Fabienne (Maria de Medeiros). Ringo (Tim Roth) och Yolanda (Amanda Plummer) är två smågangstrar som en morgon får för sig att råna ett café - och dess gäster...

Glöm det där skitsnacket om att Pulp Fiction är överskattad. Man måste ta ett och annat i beaktande innan man pulveriserar detta guldkorn. Till att börja med får man ställa sig frågan varför man överhuvudtaget ser på film. Är det som konstform, underhållningsform, eskapism eller en blandning? Oavsett vilket får du egentligen allt i Pulp Fiction. Skulle därutöver vilja påstå att det här är den bästa typ av verklighetsflykt du kan få - åtminstone om du inte vill lämna människosläktet och ha kvar fötterna på Jorden. Pulp Fiction är fullkomligt överöst med tämligen overkliga och härliga karaktärer som i helt underbara dialoger får chansen att kläcka just dem replikerna alla skådespelare drömmer om att få säga - och publiken drömmer om att få höra. Eller vad sägs om denna: Normally, both your asses would be dead as fucking fried chicken, but you happen to pull this shit while I'm in a transitional period so I don't wanna kill you, I wanna help you.

Det finns tre typer av filmvåld; realistiskt, humoristiskt och bara osmakligt. Kallar man våldet i Pulp Fiction för annat än humoristiskt får man ta sig en ordentlig funderare. ”Brandsläckaren” i Irréversible (2002) är realistiskt filmvåld. Tortyrscenen i slutet av Braveheart (1995) är osmakligt filmvåld. När Vince skjuter skallen av ”cracknegern” i Pulp Fiction är det komiskt. Speciellt emedan Vince lugnt och sansat förklarar olyckshändelsen med att: You probably went over a bump or something. Och det är just det här typen av våldsam humor filmen genomsyras av – det vill säga en helt underbar sådan!

John Travolta, Samuel L. Jackson, Bruce Willis, Harvey Keitel och Uma Thurman är bara ett axplock av namnkunniga skådespelare i denna ensemble.
Medan Samuel L. Jackson tenderar att överspela en aning i sin bibelversreciterande torpedroll som Jules, är Bruce Willis något av den raka motsatsen i sin roll som Butch. Därutöver är Harvey Keitel som alltid ganska endimensionell och har man sett många filmer med hans medverkan upplevs han som en aning tröttsam. I Ridley Scotts bisarrt roliga regidebut, Duellanterna (1977), är han dock kanon!
I övrigt är det klanderfritt agerande av skådespelare som verkligen kan agera. Uma Thurman Är, för alltid, Mia.

Esomoftast när det gäller Tarantinos filmer ligger kärnan i dess karaktärer. Vince, Jules, The Wolf, Butch och Mia är alla bärande karaktärer för filmen. Om man så vill skulle man faktiskt kunna göra intressanta spinn-offs på alla dessa karaktärer.
I grund och botten betyder detta att manuset är mycket välskrivet, samtidigt som skådespelarna är lämpade. Nackdelen är å andra sidan att alla karaktärsfördjupningar kräver mycket speltid. Pulp Fiction är drygt 150 minuter lång och även om det aldrig är varken mödosamt eller uttröttande att se om den så försvinner nästan en hel kväll.

Med andra ord faller recensentens enda negativa kritik på speltiden och som tidigare nämnt bland annat en viss excess i agerandet. I övrigt är det här en remarkabel film i ordets rätta bemärkelse, som mellan varven bjuder på fantastisk underhållning. Summerat i en mening är Pulp Fiction en underbar eskapism med fötterna på jorden. Att inte ha sett den går inte att ursäkta, den måste ses!