Psycho (1960)

Det är synd att spoila några vitala detaljer av denna berättelse därför väljer jag att berätta så lite som möjligt om handlingen.
Marion Crane (Janet Leigh) jobbar som sekreterare för en mäklarfirma som en fredagseftermiddag får besök av en storkund. Hans ärende innefattar köpet av ett hus till sin dotter och han betalar 40,000 dollar i kontanter. Marion får ansvaret av sin chef att se till att pengarna hamnar på banken. Men istället för att sätta in pengarna på banken väljer hon att stjäla pengarna och lämna stan’ för att försöka ordna upp sin ekonomiska krissituation med sin älskare.

Psycho är bäst första gången man ser den eftersom den innehåller många överraskningsmoment som man känner till andra gången. Är man uppväxt under 70-talet eller senare har man med all sannolikhet sett filmer både på bio och på tv med betydligt hemskare inslag än de vi får se i Psycho. Men för en publik som 1960 kunde se fram emot ett avsnitt av Bröderna Cartwright på tv, om man hade en tv det vill säga, var det till bion man fick gå om man ville se något nervkittlande. Föreställ er hur denna publik reagerade när de fick se den berömda duschscenen för första gången. Eller föreställ er hur de reagerade på mysteriet om Mrs. Bateman. Det är förståeligt att filmen satte beständiga spår i en cineast på den tiden. Psycho är kanske deras hemskaste filmupplevelse någonsin. En senare generation kommer aldrig att kunna uppleva filmen på samma sätt som den generationen som kunde se den på bio för 43 år sedan. Därmed inte sagt att en senare generation inte kan älska filmen för vad den är – en odödlig klassiker!

Även om Psycho avviker på många sätt från både Hitchcocks och Hollywoods mall att göra film har den givetvis sina välkända och karaktäristiska Hitchcock-drag. Men till att börja med ville regissören använda sitt tv-team istället för sitt ”riktiga” team då han medvetet hade för avsikt att ge filmen ett billigt utseende. Färgfilmen var över 20 år gammal och Hitchcock om någon hade råd att massproducera färgfilmer, men valde likväl, tveklöst införstådd med möjligheterna, att göra filmen i svartvitt. För att ännu bättre förtydliga begreppet billigt utseende i det här fallet kan vi jämföra med färgfilmen I sista minuten (1959) som Hitchcock avslutade precis innan han påbörjade Psycho - den kostade 5 gånger mer att producera.
Vad som vidare gör denna klassiker till en film som avviker från alla mallar är det faktum att handlingen utvecklas på ett sätt som vi snabbt engagerar oss i, det är både spännande och intressant, och då inträffar en väldigt oväntad händelse som vi aldrig kunde förutse. Plötsligt är vi berövade på den handlingsutvecklingen vi trodde vi hade att vänta. Detta överraskningsmoment landar som ett slag i ansiktet och det enda vi förstår är att vi inte ska lista ut den här berättelsen i förväg.
Vad Hitchcock visste bättre än kanske någon annan var att huvudkaraktärerna måste vara intressanta. Minst lika viktigt ansåg han det var att betraktaren sympatiserade med den, eller de oskyldiga. Därför var han alltid noggrann med att påvisa detta och det är väldigt mycket därför hans filmer är så minnesvärda.
Avvikelsen på den här fronten är att man kan diskutera om den oskyldige verkligen är oskyldig. Marion stjäl 40,000 dollar från en kund och flyr med pengarna. Självfallet snurrar Hitchcock till verkligheten och får oss att tro att hon är oskyldig, eller ännu viktigare, vi insinueras att hon förtjänar att komma undan med pengarna. Men är hon oskyldig? Nej. Regissören leker verkligen med sin förstagångspublik som varken vet ut eller in efter den här upplevelsen. I love it!

Psycho är baserad på en novell av Robert Bloch och eftersom Hitchcock var trogen slutet i novellen ville han se till att folk inte skulle läsa den. Hitchcock köpte således upp rättigheterna till boken av Bloch för en spottstyver och passade även på att köpa upp så många exemplar han kunde hitta. Hitchcock tänkte på allt och han såg till att resultatet blev perfekt. Duschscenen, som rankas som en av de mest kända scenerna i filmhistorien, varar i 45 sekunder men tog hela sju dagar att spela in och man filmade scenen från 70 olika kameravinklar. Detta utan att visa nakenhet, inte ens ett bröst kan vi glimta.
Tack vare hans perfektionism och marknadsföringsknep tjänade Psycho in mer än 50 gånger vad den kostade att producera!

Alla referenser till fåglar under filmens gång får oss i efterhand att fundera över om Hitchcock hade sitt nästa projekt, Fåglarna (1963), klart för sig redan när han gjorde Psycho. Sen kan man undra om projektet därefter, Marnie (1964), också var påtänkt. För om man kombinerar Marions namn i Psycho och Melanies i Fåglarna blir det nämligen Marnie.
En annan nämnvärd detalj är Hitchcocks egensinniga sätt att markera speciella händelser. För att till exempel visa att varje person har två sidor av sin personlighet filmar han de onda eller olagliga handlingarna, av en vanligtvis god människa, i speglar. Ett annat sätt han markerar en speciell händelse med är när Marion inledningsvis bär vit bh men efter hon har stulit pengarna ses hon senare i en svart.

Bernard Hermann, som var ansvarig för filmmusiken, var oerhört viktig för produktionen. Duschscenen skulle till en början vara helt stum, men det tyckte inte Hermann som fick medryck av Hitchcock när han demonstrerade vad han hade för ljudeffekter i åtanke. Psycho präglas tveklöst av oerhört bra ljudeffekter genom hela filmen. Även det psykotiska ledmotivet (som Busta Rhymes långt senare använde i sin rapplåt ”Gimme some mo’”) är väldigt passande.

Skådespelet är fantastiskt i den bemärkelsen att både Janet Leigh och Anthony Perkins (Norman Bates) gör oförglömliga roller. De agerar väldigt bra men det är rollerna de axlar som gör att deras ansikten blir för evigt ihågkomna.
Martin Balsam spelar den näsvise privatdeckaren Arbogast på ett förtroendeingivande sätt. John Gavin gestaltar Marions älskare, Sam Loomis, och Vera Miles spelar Marions syster, Lila. Där finns inte så mycket mer att önska eller tillägga, spelet är välslipat och trovärdigt.

Det råder ingen tvekan om att Alfred Hitchcock var spänningens mästare och det finns tio- kanske ett tjugotal filmer han regisserat som är riktigt bra. Psycho är i min mening hans bästa. Han var och är fortfarande vida känd för att vända en eller flera gånger på handlingen under filmens gång. I Psycho lyckas han alldeles förträffligt. Dessutom ligger spänningsnivån på en väldigt hög nivå hela filmen igenom. Den här fulländade filmen är ett absolut måste!