Prestige (2006)

”Are you watching closely?” säger en av karaktärerna till en annan i början av Prestige. Men detta bör också tas som en uppmaning till biopubliken, för det här är inte en film som tillåter toapauser – om du inte vill riskera att tappa tråden alltså. Regissören Christopher Nolan har ju för vana att trassla till händelsernas kronologi i sina filmer – vem minns inte hans fantastiskt förbryllande Memento, vars story presenteras baklänges. Men även om Prestige inte är riktigt lika komplicerad så dyker den upp i tankarna i flera dagar efteråt och mognar tillfredsställande i huvudet.

Filmens titel syftar på den tredje och sista beståndsdelen av en trollkarls trick, får vi förklarat redan i inledningen av Cutter (Michael Caine), en uppfinnare av trollerimojänger. Detta är stunden då publiken blir överraskad och exalterat applåderar i förvåning. De två första beståndsdelarna är ”the pledge” då publiken visas något ordinärt, och ”the turn” då det ordinära blir extraordinärt. Den här strukturen är klyftigt nog också nyckeln till manusets uppbyggnad och det är egentligen svårt att diskutera Prestige i mycket mer detalj utan att flera överraskningar i handlingen blir avslöjade.

Men, för att ge lite mer kött på benen, så handlar det om de rivaliserande trollkarlarna Robert Angier (Hugh Jackman) och Alfred Borden (Christian Bale), som i ett viktorianskt London försöker överträffa varandras illusioner. Fast vad som börjar som relativt komiska sabotage av respektive magikers föreställningar eskalerar snart till en fanatiskt bitter fejd som riskerar att förstöra deras liv och alla runtom dem.
Och för att klura till det så börjar filmen såklart från slutet – Borden är i fängelse, anklagad för att ha mördat Angier – och från den premissen måste publiken sedan pussla fram händelseförloppet genom en serie flashbacks och flashforwards.
Den viktigaste kuggen, kring vilken handligen snurrar, är illusionen ”The Transported Man”. Detta är ett trick uppfunnet av Borden, vilket oförklarligt förflyttar honom från en sida av scenen till den andra. Angier blir besatt av att ta reda på hur tricket går till och med tips ur Bordens stulna dagbok söker han upp den excentriska ingenjören Nicola Tesla, underligt tolkad av en minst lika excentrisk David Bowie med vaxad mustasch. (Tesla var f.ö en verklig, historisk person vars bittra fejd med före detta kollegan Thomas Edison speglar filmens samtida handling.) Ingenjörens nydanande experiment med elektricitet resulterar i hans uppfinnande av en maskin som tillåter Angier att chocka London, och sin rival, med ”The New Transported Man”, en moderniserad version av Bordens idé.

I bakgrunden till allt detta har vi de (tyvärr) schablonaktiga, kvinnliga karaktärerna – Piper Perabo som Angiers fru, Rebecca Hall som Bordens fru och Scarlett Johansson som den manipulativa scenassistenten Olivia. De är enbart schackpjäser i spelet mellan magikerna eftersom Nolan tenderar att försätta sina kvinnliga karaktärer till marginalerna. Så med två besatta huvudpersoner som är helt osympatiska och med övriga karaktärer relativt okända så finns det ingen hjälte att heja fram och heller ingen pålitlig person som kan ledsaga oss genom berättelsen, vilket antagligen kan alienera vissa i biopubliken men samtidigt väcka intresse hos andra.

Det måste erkännas att avslöjandet av filmens ”prestige” är lite av en besvikelse efter att förväntningarna satts högt under berättelsens gång, men eftersom de första två beståndsdelarna i tricket är så väl utförda så är det ändå två timmar väl spenderade. För förutom trovärdigt utförda magiska trick och en arsenal av mycket kompetenta skådespelare som finbalanserar dramatiken med den mörka humorn, så har Nolan återanvänt vissa nyckelpersoner från produktionsteamet till Batman Begins, vilket resulterat i ännu en stilig film med snyggt kamera-arbete, övertygande kulisser och fina kostymer.