Peeping Tom - en smygtittare (1960)

När Peeping Tom släpptes 1960 orsakade den direkt en skandal, vilket vi idag över 40 år senare kan ha svårt att förstå. Den var då och är än idag fortfarande en väldigt chockerande film men inte alls i samma utsträckning. Med sitt sensationella och våldsamma innehåll blev den totalsågad av en enig engelsk kritikerkår. I Sverige ledde det till ett totalförbud. Det tog tretton år innan den äntligen fick visas, då i nedklippt version. Filmen fördömdes så hårt att den ödelade regissören Michael Powells karriär till den grad att han inte kunde jobba i Storbritannien på många år. Idag anses Peeping Tom allmänt vara en modern klassiker, med en ständigt växande skara beundrare hos både publik och kritiker.

Mark Lewis (Karl Boehm) är en försynt ung man som jobbar i en filmstudio. Mark är ett offer för sin monstruöst dominanta far, som sedan hans sons födsel har utsatt honom för en konstant övervakning, dag och natt, i sin vetenskapliga forsknings namn. Detta har gjort Mark till en besatt smygtittare (Red: Peeping Tom är engelsk slang för smygtittare) som i hemlighet filmar kvinnor med sin filmkamera och sedan tittar på materialet om och om igen. Till folk säger han att han jobbar med en ”dokumentär”.

När nu Peeping Tom äntligen fått sin upprättelse har den blivit kallad för ”briljant” och ”sensationell”. Jag kan inget annat än att hålla med. Att sedan sin omsusade uppstigning ur filmvaggan ha växt sig från skandal till klassiker, passar sig uttrycket ”dagens sådd är morgondagens skörd” i retrospektiv.
Martin Scorsese ska en gång ha sagt att denna film och Federico Fellinis 8 ½ (1963), innehåller allt som kan sägas om att regissera. Fellinifilmen är om världen av förhandlingar och manus och showbusiness, medan Powells handlar om den djupa psykologiska process i arbete när en filmskapare säger åt sina aktörer att göra som han säger, medan han själv står i skuggorna och ser på.

Michael Powell sade själv 1978: "Peeping Tom is a very tender film, a very nice one. Almost a romantic film. I was immediately fascinated by the idea: I felt very close to the hero, who is an 'absolute' director, someone who approaches life like a director, who is conscious and suffers from it. He is a technician of emotion. And I am someone who is thrilled by technique, always mentally editing the scene in front of me in the street, so I was able to share this anguish."

Med sin egen förståelse för filmen utforskade Powell alltså denna idé kring filmens påverkan. Kritik lades på faktumet att Powell rollbesatte sig själv som Marks ondskefulla far, och sin egen son, Columba, som den unge Mark. Marks barndomshem är även det London hus där Powell residerade, vilket vissa tolkade som en insinuation att det var något störande med filmmediet själv. Eller som den blinde alkoholisten Mrs Stephens (Maxine Audley) i filmen varnar, "all this filming isn't healthy".

Powell har med sin visuella teknik, speciellt nämnvärt sin vågade användning av färg och komposition, inspirerat senare filmmakare, men som jag finner här är både en för och nackdel. Filmen med sitt smutsiga bildlandskap, kommen ur det engelska stadslivet och en inte allt för stor budget ger en sjaskig och billig känsla.

Rollen som Mark Lewis hamnade hos Karl Boehm, en österrikisk skådespelare, som hade en sådan liten accent i engelska att det låter mer som blygsamhet. Boehm som var blond, mjuk och lugn, skapade med sitt agerande en kallblodig mördare, som är blyg och sårad. Filmen hatar honom men har även medlidande med honom och får på så sätt en humaniserande effekt. Kvinnan som börjar fatta intresse för honom spelas av Anna Massey, som vi faktiskt kan se ett par år senare i Hitchcocks Vanvett (1972).

Peeping Tom släpptes endast ett par månader innan Hitchcocks Psycho. Tematiken kring en humanisering av mördaren är jämbördig filmerna sinsemellan, där Psycho var ännu mer depraverande än Peeping Tom. Båda delade teman kring voyeurism, en öppnare syn på sexualitet och inte minst en berättande fokus på en mentalt instabil, men sympatisk och attraktiv mördare. Ändå skilde sig receptionen av filmerna markant. För Hitchcock blev det en push i karriären medan det blev omvända verkan för Powell. Svaret kan ligga i publikens förväntningar på filmskaparna, eller också att Peeping Tom mer än sin jämlike gör oss till deltagare av det vi får se. Vi får inte vara de oskyddade voyeurer som vi är vana vid utan dras in i huvudpersonens värld när Powell använder sig av POV(point-of-view)-tagningar och låter oss se genom både mördarens och hans filmkameras synvinkel.

Powells banbrytande kontroversiella Peeping Tom är ett fascinerande människoporträtt av en människa som lever genom sin filmkamera och som är maniskt tvungen att ständigt bära med sig den. Det är även en av de första filmerna att behandla snuff-filmen, något som publiken 1960 inte var helt redo för. Powell sena mästerverk är samtidigt en kuslig skräckfilm och en djupsinnig betraktelse kring det ohälsosamma hos filmen, som är minst lika aktuell idag med dagens dokusåpor och otäcka nyhetsbilder.

Do you know what the most frightening thing in the world is?