Pans labyrint (2006)

En gång för länge, länge sedan i ett underjordiskt rike, där lögner och smärtor inte finns, levde en prinsessa som drömde om människornas värld. Hon drömde om den blå himmeln, ljumma brisar och solsken. En dag kom hon undan sina beskyddare och flydde. Väl ute bländades hon av solen, och hennes minne raderades. Hon glömde vem hon var och varifrån hon kom. Hennes kropp utsattes för köld, sjukdom och smärta. Och till sist dog hon. Men hennes far, kungen, visste alltid att prinsessans själ skulle komma tillbaka, kanske i en annan kropp, på en annan plats, i en annan tid. Han väntar på henne tills det sista andetaget, tills jorden slutar snurra.

Med dessa ord inleder det Tim Burton-inspirerande sagodramat Pans labyrint som vid Cannes filmfestival tog emot tjugotvå minuter av applåder. Filmen följer den unga flickan Ofelia (Ivana Baquero) som flyttar tillsammans med sin gravida mor, Carmen (Ariadna Gil), till en Spansk armékapten, Capitán Vidal (Sergi López), kort efter att det spanska inbördeskriget tagit slut, 1944. Carmen tror sig ha hittat sin plats i livet, men Vidal är bara intresserad av två saker: att hans son ska föddas så fort som möjligt, och att göra slut på motståndsrörelsen som gömmer sig i skogen. Ofelia blir i sin tur försummad och bortglömd på den stora herrgården. Hennes enda sällskap blir en mystisk insekt som hon en dag följer ut i natten, och upptäcker en hel värld med sagolika figurer och lömska faror.

Ofelias möte med sagovärlden utvecklas till ett fantasifullt äventyr som påminner om en blandning mellan Alice i underlandet (1951) och Big Fish (2003). Men trots att filmen skildrar ett barns flykt från en grym verklighet till en spännande sagovälrd, så är Pans labyrint en film som strikt vänder sig till en äldre och mogen publik.
Regissören och manusförfattaren Guillermo del Toro, som tidigare regisserat bland annat Blade II och Hellboy (2004), har vänt på myntet och skapat ett vackert och mörkt sagodrama som återuppväcker nostalgiska barndomsdrömmar. Här finns allt ifrån mystiska uppdrag, sagolika karaktärer och farliga monster. Detta gör dock inte Pans Labyrint till en gullig barnfilm för vuxna – långt ifrån.
Den hänsynslöse kaptenen styr över en mindre enhet soldater där det endast finns utrymme för våld och förtryck. Filmen utmanar därmed publiken med en genomtänkt och gripande berättelse om de onda krafterna som har satt sin rot i världen – både i den grymma verkligheten och i den eskapistiska fantasivärden.

Denna mörka, dystra och suggestiva framförhållning skiljer sig stark från barnfilmer som de senaste åren allt mer anpassats till en äldre publik. Pixar och DreamWorks har upptäckt fördelarna med att injicera deras sockersöta animationer med en lagom dos svart humor och en mängd referenser till barnförbjudna filmer. Pans labyrint bryter dock starkt mot trenden genom att ignorera den yngsta publiken helt och hållet. I USA fick filmen nämligen den näst högsta åldersgränsen, R-rating, vilket kräver vuxet sällskap, under 17 år. Och i hemlandet Mexico, skrevs det i efterhand varningstexter på filmaffischerna för att upplysa föräldrar om det grova våldet.
del Toro ska ha en eloge för att ha vågat ge sig på en så pass outforskad genreblandning, eftersom Pans labyrint är verkligen en underbart vacker film. Den är dessutom Oscarsnominerad för bästa foto, scenografi, makeup, utländska film och originalmanus.