Ondskan (2003)

Det finns inte många svenska filmer som lyckas uppnå en sådan hypestatus innan premiärdatumet som Mikael Håfströms Ondskan. Baserad på Jan Guillous självbiografi från 1981 med samma namn och med närmare två miljoner svenska läsare har förväntningarna på Håfström och hans filmatisering minst sagt varit höga. Svenska filmkritiker började rosa filmen långt innan premiären och förväntningarna sköt i höjden då Jan Guillou dessutom uttryckte att han blev så gripen att han inte kunde hålla tårarna tillbaka de första gångerna han såg den. Helt plösligt hade Ondskan blivit en av de bästa svenska filmerna någonsin, lång innan den gemene svensken ens hade fått se den. Men nu kan alla äntligen få se Guillous alter ego, Erik Ponti, och den maktlystne överklasseleven Otto Silverhielm, få liv på den vita duken.

I sena 50-talets Sverige blir den begåvade 16-åringen, Erik Ponti, relegerad från skolan på grund av våldsamt beteende. Hans rektor förklarar att han är ondskans personifiering, men som en sista chans placerar hans mor och hans sadistiska styvfar honom på den strängt disciplinerade internatskolan Stjärnsberg. Trots att Erik försöker ligga långt och inte ställa till med några bekymmer så dras själva ondskan till honom i stället. I Stjärnsberg tillämpas nämligen kamratuppfostran, vilket i praktiken innebär bestraffning, mobbing och förtryck av de yngre eleverna – något som Erik vägrar infinna sig i.

Som vanligt när det gäller filmatiseringar av böcker har det gjorts en del anpassningar till filmformatet. Håfström, som även har skrivit manus, lyckas dock lyfta fram tragedin och smärtan i Eriks tillvaro som genomsyras av ondskan i alla sina manifestationer; samhället som vägrar att tolerera eller acceptera avböjelser, styvfaderns sadistiska bestraffningar medan den anspråkslösa modern inte vågar stå emot, skolledningen som likgiltigt beskådar deras förtryckande organisation och allra tydligast kommer ondskan i sitt uttryck genom Otto Silverhielms maktbegär på Stjärnsberg.
Erik tar sig rakryggad igenom alla orättvisor han utsätts för, utan att känna sig förnedrad eller sjukna till ondskans dekadenta nivå. Han känner stolthet trots att han är fast i ondskans klor, men han finner en liten tröst i mattesnillet Pierre, hans enda vän på skolan, och i servitrisen Marja. De väger dock inte upp emot alla påfrestningar och allt lindade han tvingas att genomgå för hävda sin existentiella rättvisa.

”Ondskan” är ett mikroformat av 50-talets samhälle som fortfarande är lika aktuellt idag som det var då. Erik som vägrar ställa sig i ledet och acceptera orättvisorna blir en symbol för alla människors kamp för individualitet och frihet i ett samhälle som fortfarande genomsyras av fördomar och förtryck gentemot minoriteter och de svaga. Håfström försöker inte dra några kontraster mellan frihet och förtryck, svart eller vitt, utan ondskan finns överallt – till och med i Erik, som själv har försatt sig i den här situationen. Frihet är aldrig något bestående, överallt finns bara förtryck och smärta.

Andreas Wilson som debuterar i rollen som Erik Ponti gör minst sagt en fantastisk insats, vilket man också kan säga om de övriga skådespelarna. Gustaf Skarsgård gör en mycket stark och trovärdig roll som den manifesterade ondskan Otto Silverhielm, liksom Johan Rabaeus som gestaltar styvfadern.
Bland 120 sökande för rollen som Erik Ponti blev det något oväntat att den tilldelades till Wilson som tidigare bara gjort några teateruppträdanden. Men Wilson har visat prov på att han gör lika bra ifrån sig på vita duken som på teaterscenen. Han genomgick en hård fysisk träning i form av styrketräning, simning och streetfighting, för att göra rollen trovärdig. Och med hans otroligt starka inlevelse går det bara konstatera att han är rätt man för Erik Ponti. Kanske har vi sett en ny svensk filmstjärna födas?

Det är inte ofta en författare blir nöjd med en filmadaption. Men att Jan Guillou blir så gripen att han inte kan hålla tårarna tillbaka måste betyda att Ondskan är en fantastisk film. Eller så kan det bara vara en del av marknadsföringen? Varför inte både delarna!?
Mikael Håfström har sannerligen lyckas ge liv åt en av de största nutida svenska novellerna. Han gör en mycket gripande skildring av Guillous självbiografi, där våld, makt och ondska personifieras i en människan tillvaro. Men denna hypestaus som filmen fått i förväg är dock något obefogad. Håfström når inte riktigt ända fram till ett mästerverk, något som medierna utmålat i förväg. Dock lyckas han göra en välgjord filmatisering av Ondskan som nog får mer än bara Guillou fälla några tårar.