Once Upon A Time in the West (1968)

Efter att ha fullbordat den berömda dollartriologin befäste Sergio Leone sin position som en av de bästa regissörerna någonsin. Tiden var då mogen för att sätta igång med vad han själv betraktade som sitt livsverk – Once Upon a Time in America (1984). Men filmbolaget ville helst se ännu en västern signerad Leone. Och överraskande nog kom resultatet att överglänsa mästarens föregående verk.

Clint Eastwood fick som bekant gestalta den namnlöse mannen i tre filmer som gjorde honom till den superkändis han är idag. I För några få dollar mer (1965) introducerades Lee Van Cleef som Angeleyes, en prisjägare som håller jämna steg med Clintan. Till den tredje och avslutande filmen – Den gode, den onde och den fule (1966) – berikades vi med den färgstarka och komiske karaktären Tuco (Eli Wallach) medan Angeleyes förvandlades till den ondskefulla antagonisten. Ursprungligen var det tänkt att samma gäng skådespelare från sistnämna film även skulle vara med i denna. Men Sergio Leone ville markera att Once Upon a Time in the West var en fristående film som inte hade med dollarfilmerna att göra. För att tydliggöra detta ville han att Clintan och de andra ”vapendragarna” skulle dödas blott efter 10 minuter in i filmen, men det var de av naturliga skäl måttligt intresserade av. I efterhand var det nog tur att Leone inte fick som han ville för det skulle nog förstöra känslan i filmen att se Clintan, en förevigad hjälte, bli dödad bara sådär.

Rollistan innehåller istället andra namnkunniga och mycket kompetenta skådespelare som gör beundransvärda insatser för att ge kött och blod åt deras redan fascinerade karaktärer. Charles Bronson spelar filmens protagonist, Harmonica, en hemlig man som bär på något inom sig. För att bearbeta sitt inre ägnar han mycken tid åt att spela munspel. På ytan är han lugn som en filbunke men i slutet får vi veta vad som döljer sig i hans inre. Henry Fonda brukade precis som Gregory Peck oftast spela godhjärtade roller i vilka de agerade föredömliga hjältar ur en humanistisk synvinkel. Därför är det extra intressant att se honom nu spela den ondskefulla skurken Frank. Iskallt och samvetslöst röjer Frank alla hinder ur vägen, må så vara att det är barn, han dödar dem med. Från en ledande roll i Bond-filmen I hennes majestäts hemliga tjänst (1969) gestaltar Gabriele Ferzetti Franks överordnade – Mr. Morton. En handikappad man som kämpar mot oerhörda krämpor och smärtor i benen och som längtar till havets brus. Morton har ett sinne för affärer och sitter på mängder av dollarbuntar. Han spenderar mest sin tid i sitt lyxtåg där han beordrar Frank att ”rensa banan från hindren”. I övriga roller återfinns Jason Robards som Cheyenne, en kaffesugen och ofrivillig brottsling som lyckas undkomma såväl fängelse som hängning. Cheyenne är listig- och slugheten personifierad och dessutom ledare för sitt gäng med samma namn. Sist men inte minst har vi den vackra Claudia Cardinale som den centrala kvinnofiguren Mrs. McBain. Hon anländer till den lilla ökenhålan – som befinner sig i gränslandet mellan gammalt och nytt med järnvägar i stånd att byggas till många gamlas förtret - fylld av förväntan och iver inför den stundande bröllopsfesten med hennes nyblivne man Mr. McBain och dennes familj. Chockad över åsynen att alla familjmedlemmar är mördade, vill hon bara bege sig tillbaka till New Orleans där hon kommer ifrån. Men Harmonica som är ute efter Frank, övertygar henne att stanna. Näste på Franks och Mortons dödslista råkar just vara Mrs. McBain, som inte ingick i deras beräkningar. Vad de inte heller räknade med var Harmonica…

Vad som berikar den här filmen med så mycket mer djup och komplexitet än vad den ordinära västernfilmen har, är alla identifierbara symboler och teman. Där finns en utbredd konservatism och en rädsla för det nya samhälle som knackar på dörren förankrad hos en äldre karaktär, som ratar den nya infrastrukturen och ”stressen” som det innebär med snabbare transporter än häst och vagn, för att nämna ett exempel. Eller den stympade Mr. Morton som i sin stormrika men ensamma tillvaro längtar bort och inte har mycket annat värdefullt i livet. Morton och i synnerhet Frank drivs av girighet medan Harmonica har ett annat brinnande begär, jag tänker inte avslöja för mycket här. Där finns oskyldigt anklagade personer som Cheyenne och så vidare. Mycket känner man igen än idag, och även om det är fiktion så lär åtminstone många delar av den bild Leone tecknar i sin film ha ägt rum när det begav sig.

Sergio Leone behärskar verkligen sina medel att berätta sin historia på. Som alltid gör han det klanderfritt trots att historien här är mångfacetterad med trådar som från början spretar åt alla håll, men likt en spindel som väver sitt nät väver Leone trådarna till en begriplig helhet som överensstämmer med ens förväntningar. Leone var en mästare att på att låta bilderna i första hand driva filmen framåt. Storslagna panoramabilder ramar in landskapet medan extrema närbilder på skådespelarnas ansikten varvas med unika kameravinklar vars motsvarighet man aldrig sett tidigare. Leone favoriserade också att dra ut så mycket som möjligt på tiden; han berättade hellre sin historia i maklig takt än i påskyndad. Här har han tagit steget längre än i dollarfilmerna som vid jämförelse måhända upplevs som mer actionfyllda med mer pangpang per spelminut. Resultatet blir en lång film men framför lämnas allt större utrymme åt hans utpräglade kreativa sinne med alla små detaljrika finesser som det innebär. Ta bara den drygt 10 minuter långa öppningsscenen som innehåller minimalistiska dialoger men många av Leones signaturer. Tre män anländer till en tågstation och väntar på att Harmonica ska dyka upp från ett försenat tåg. De väntar och väntar, medan vindsnurran fortsätter att gnissla sin gång. En fluga irriterar en av mördarna, en annan ställer sig under ett droppande tak och samlar upp en vattenmängd med hatten. Under tiden presenteras förtexterna. Så enkelt och så genialt. Hela scenen innebär i praktiken väntan men Leone tar vara på varje ögonblick att göra det mesta möjliga av det minsta möjliga. Man måste se den för att förstå att öppningsscenen är en av de absolut bästa någonsin som gjorts på film.

Men hur fantastiska Leones bilder än är så vore de inte mycket utan Ennio Morricones enastående musikprestationer. Här har Morricone överträffat sin egen förmåga och skapat ett soundtrack som är klasser mer raffinerade än i dollarfilmerna. Varje huvudkaraktär har sitt ledmotiv vilket gör musiken till en varierande upplevelse. Ett magiskt ögonblick är när Frank ensam rider tillbaka till tåget, man ryser man av välbehag och det är sanslöst vackert. Jag tänker inte ge mig på att försöka beskriva hur musiken låter. Se filmen och njut!

Hur Sergio Leone - på beställning - lyckades överträffa sin redan fantastiska dollartriologi är för mig ett mysterium. Fast samtidigt inte, för det visar att han behärskade västerngenren allra bäst. Inte nog med att det här är Leones mest fulländade film, det är också Ennio Morricones bästa soundtrack någonsin. Som jag ser det är det varje filmintresserades skyldighet att se Once Upon a Time in the West, som bara tycks växa ju fler gånger man ser den. Man behöver inte gilla västernfilmer i övrigt, men ska man bara se en så är det denna som gäller.