Om jag vänder mig om (2003)

Sällan lämnar man biografen stolt över vad svensk film kan åstadkomma. Amerikanska action-wannabe filmer finns det alldeles för mycket av. Ta bara Den tredje vågen eller Rånarna som exempel. Hur många gånger ska vi behöva lära oss att amerikanska repliker inte fungerar på svenska? Pinsamt är bara förnamnet när Jakob Eklund skriker ”Give me the fucking code” eller när Stefan Sauk kommenderar sina polisenheter med ”Adam till Urban, kom”. Bortsett från de taffliga försöken finns ett brett mellanskikt av medelmåttiga dussinfilmer som passerar utan att lämna något bestående spår. Ungefär så ser det ut med svensk film idag; produktionen må gå på högvarv och filmer formligen pumpas ut, men tyvärr oftast med klent resultat som följd. Däremellan varven dyker emellertid en riktig pärla upp. De kommer sällan, men när de kommer förlåter man en del för alla andra halvtaskiga produktioner. Om jag vänder mig om ger nytt hopp till oss som börjat förlora tron på svensk film; visst kan vi - bara vi vill och gör det vi är bra på.

Nytt hopp, ja det är något som karaktärerna i nämnda film får. Regissören Björn Runge som också skrivit manus berättar tre historier om tre olika familjer som har sina beskärda delar av problem. Värst ställt är det hos kirurgen Rickard (Jakob Eklund) som bedragit sin fru, svikit sin familj och inte fått det nya jobb i Skåne som han hade hoppats på. Med ett drömhus som redan är sålt, en krackelerad kärleksrelation och ett svinaktigt beteende som sakta uppdagas för familjen, ser allting ut att gå i stöpet.
Muraren Anders (Magnus Krepper) tvingas offra såväl dag och natt som vardag och helg för att försörja familjen. När han erbjuds ett svart jobb med 50 000 kronor involverade tvekar han därför inte en sekund. Men det är verkligen inget konventionellt murarjobb det handlar om, Anders kommer att ställas inför ett val om vad som verkligen betyder något i längden – pengarna eller kärleken till sin familj.
Sviken över att ha blivit ersatt av en yngre kvinna, försöker Anita (Ann Petrén) bota sin psykiska och fysiska smärta med allehanda mediciner. Anitas liv kretsar – ännu tre år efter skilsmässan – kring ständig ånger, bitterhet, avundsjuka och förargelse. Den här kvällen bestämmer hon sig för att söka upp sin före detta man och reda ut ett par frågor som gnager i hennes undermedvetna.

Filmen utspelar sig under ett dygn då förändringarnas vindar kommer att blåsa; när nästa dag gryr kommer det mesta att vara annorlunda – till det bättre. Björn Runge vill framhäva att det egentligen aldrig är för sent att påverka sitt eget öde, hur eländigt det än kan förefalla för tillfället. En annan tanke som lyfts fram är att vi hela tiden måste vara medvetna om våra valmöjligheter. Först förefaller kanske bara en enda väg möjlig, men allteftersom man begrundar sin situation öppnar sig plötsligt flera möjligheter, vilket kastar nytt ljus över valet som till en början framstod så självklart. Till exempel är Anders till en början övertygad om att han gör det rätta när han mot mycket pengar sätter igång med ännu ett murarjobb. Sedermera upptäcker han dock priset av de jobb han företar sig, varefter han fattar ett viktigt beslut som inte gått upp för honom tidigare.
Det centrala budskapet som sammanfogar alla historier är vikten av förlåtelse, botemedlet mot svek, avundsjuka samt andra destruktiva och irrationella beteenden.

Björn Runge lyckas förträffligt med att fånga ett aktuellt tidsporträtt av Sverige. Här återfinns klockrena symboler som ligger exakt i tiden; alla kan bergsäkert känna igen sig i huvudkaraktärerna och deras situation, mer eller mindre. Vissa bitar är förstås våldsamt överdrivna och lutar åt det extrema hållet, men det är hela tiden gjort med glimten i ögat. Tragik varvas med humor, samtidigt som filmen fyller hjärtat med värme, känner man verklig ångest för karaktärerna och deras snedsteg. Filmen hade inte fungerat med bara endera ingrediensen, den hade blivit för tung och svårtillgänglig med enbart tragiken samtidigt som den inte hade känts trovärdig eller relaterbar med enbart humor som huvudingrediens. Istället kompletterar de två motpolerna varandra perfekt och ger filmen den vitala balans den behöver.

I många framstående svenska filmer brukar en stor del av vår skådespelarelit samlas och denna film är inget undantag. Med namn som Jakob Eklund, Marie Richardson, Pernilla August, Leif Andrée, Ann Petrén, Peter Andersson, Ingvar Hirdwall, Magnus Krepper m.fl. kan man inte förvänta sig annat än en uppvisning i skådespelarklass. Men att precis alla skulle göra så bra ifrån sig och att samspelet dem emellan är mer än utsökt överträffade vida mina förhoppningar. Briljerar mest gör Ann Petrén, hon är fullkomligt lysande i sin roll och väl värd att vinna Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll. Men att också se Ingvar Hirdvall, på senare tid känd som grannen i Beck-filmerna (”Ska du ha en stänkare?”), i en roll som är som klippt och skuren för honom, är en ren njutning. En skådespelare som undertecknad haft viss reservation mot är Jakob Eklund, han har exempelvis inte övertygat i rollen som Johan Falk i Anders Nilssons actionfilmer. Men här får han verkligen visa vad han går för. Kort sagt - han är fantastisk. Vilket, om inte en Guldbaggenominering för bästa manliga huvudroll vittnar om, så åtminstone den starka slutscenen på grusplanen. Totalt har fem skådespelare i filmen Guldbaggenominerats, förutom de som nämnts är det Ingvar Hirdwall för bästa manliga biroll och Pernilla August samt Marie Richardsson för bästa kvinnliga biroller. En imponerande bedrift som säger en del om skådespelarnivån i filmen.

Mycket beröm ska också gå till Björn Runge som äger ett skarpsynt öga för personregi samt har gett skådespelarna bra stoff att arbeta med. Avslutningsvis måste jag slå ett slag för den utmärkta klippningen som ger skådespelarna utrymme att spela ut och spela färdigt utan att saxen bryter av en scen mitt itu. Därmed inte sagt att scenerna blir långtråkiga, tvärtom lyckas Runge behålla intensiteten i varenda scen och man undrar hela tiden vad som ska hända härnäst i den ena eller andra historien. Som sig bör knyts allt ihop på ett elegant sätt i slutet och ödena sammanflätas, om än för bara några sekunder.

Senast jag såg en så här välgjord svensk film var Tic Tac från 1997. Om jag vänder mig om påminner också starkt om nyssnämnda; båda filmerna berättar en flerdelad historia med karaktärer vars öden har något gemensamt. Precis som i Daniel Alfredsons film tillåts skådespelarna att briljera med sina talanger och förmågor, samtidigt som den föredömliga regin hela tiden håller filmen på rätt spår. Det enda som plågar en när man ser en så här kärnfull och koncis film är tanken på att den ska ta slut, man vill nämligen aldrig att den ska göra det. Istället får man lov att se om den flera gånger och upptäcka ännu fler symboliska och tänkvärda detaljer.