Ninotchka (1939)

Ninotchka utspelar sig i Paris på 20-talet efter ryska revolutionen där de tre kamraterna Buljanoff, Iranoff och Kopalski har fått i uppdrag av Sovjets regering att sälja några värdefulla juveler. Eftersom juvelerna en gång tillhört storfurstinnan Swana, som är flykting i Paris, uppstår juridiska problem. De tre kamraterna lockas av västvärldens kapitalism och byter levnadsstandard. En storslagen svit, flödande champagne och fagra cigarettsäljande flickor lägger beslag på kamraternas uppmärksamhet. Deras intresse för juvelerna svalnar mer och mer. Den stenhårda och extremt övertygade kommunisten Nina ”Ninotchka” Yakushova (Greta Garbo) skickas till väst för att klara upp det hela. Där möter hon Greve Leon d’Algout (Melvyn Douglas) som fascineras av hennes sovjetiska fasad som är minst sagt rättfram och en romans mellan de båda uppstår. Dessvärre är det d’Algout som för Swanas talan i dispyten om juvelerna. Alltså flera hinder på vägen och förvecklingar i vanlig ordning.

En typisk Garbo film även om det är en komedi som marknadsfördes med orden ”Garbo skrattar!” Och hon har all anledning att skratta. Första halvan är riktigt rolig men i den senare delen tappar filmen tempo och byter karaktär. Vad ska d’Algout ta sig till när Ninotchka måste återvända till Moskva? Det blir tragisk romantik för hela slanten och det slår gnistor om de båda motspelarna. Men humorn är mer eggande än kärleken.

De tre kamraterna vilka ständigt upprepar ”Vi hamnar i Sibirien!” och som försöker övertyga sig själva om att ”Lenin hade velat det” när de väljer att bo i den kungliga sviten på ett lyxhotell, sätter en komisk prägel på filmen. Douglas har flera sköna oneliners och dialogen med Garbo om Eiffeltornet ”parisare kommer bara dit för att hoppa”, är väldigt underhållande. Men som vanligt är det upplagt för att Greta Garbo ska överglänsa hela ensemblen, vilket även är fallet. Exempelvis när Ninotchka gör entré på en fin restaurang iförd en jättelik glittrande klänning och allas blickar vänds emot henne i beundran. En typisk Garbo scen. Men den fina banketten får ett abrupt slut när en överförfriskad Ninotchka försöker övertyga personalen i damrummet om att gå i strejk. Hon envisas dessutom med att försöka hålla tal inför Paris societet och somnar slutligen iförd de ovärderliga juvelerna.

Det är den erkände regissören och manusförfattaren Billy Wilder (Sunset Boulevard, I hetaste laget) som varit med och utarbetat manuset. Det märks verkligen att han är en man som kan skriva riktigt bra dialog.

I en biroll dyker den gamle vampyren Bela Lugosi upp som Commissar Razinin. Han är mannen som är känd för att deportera folk till Sibirien och utseendemässigt misstänkt lik Josef Stalin. Men det är ingen politisk film även om den leker lite med klimatet. Allt tas med klackspark och presenteras på ett lättsamt sätt av regissören Ernst Lubitsch. Det spelar ingen roll att denna komedi har några år på nacken, Ninotchka håller fortfarande, precis som en riktig klassiker ska göra. Filmen kom med på Time Magazines All-Time 100 Movies lista från 2005. Det talar sitt tydliga språk. En charmig film med en strålande Greta Garbo.