New World (2005)

Ibland när jag hör talas om en film är jag redan på förhand ganska säker på hur bra den kommer att vara. När jag fick höra talas om The New World var det precis så, och när jag fick reda på att den skulle handla om legenden samma sak som Disneyfilmen Pocahontas (1995) blev jag än mer skeptisk. The New World är berättelsen om Pocahontas berättad för en vuxen publik. Terrence Malick står för både regi och manus och han har fokuserat på vem Pocahontas var och vad som hände henne i verkligheten. I korthet är det verkligen samma story som Disneyfilmen från 1995. Engelsmännen seglar över till det nya landet på 1600-talet för att hitta rikedomar och vägen till Indien. Där träffar en av dem, John Smith, på indianhövdingens favoritdotter Pocahontas och de unga tu blir kära i varandra. Efter en rad konflikter mellan vildarna, i filmen smakfullt kallade ”naturals” och engelsmännen blir till slut Pocahontas – som hjälpt dem att överleva den kalla vintern - bannlyst från stammen och tvingas leva med engelsmännen. Då har redan John Smith, allas vår favoritbadboy Colin Farrell, sjappat och lämnat henne ensam.

Pocahontas, även om hon i filmen aldrig kallas vid sitt ursprungliga namn, spelad av den nya 15-åriga talangen Q'Orianka Kilcher, ställs mot mer rutinerade skådespelare såsom Christian Bale som godhjärtad engelsman och Christopher Plummer (det här är första gången jag ser honom i en film när jag inte får lust att brista ut i Edelweiss = rätt bra betyg)

Det här är verkligen en film med mycket vackert foto, miljön blir mer än en kuliss till skådespelarna, ett grepp som regissören använder sig av när han ska uppvisa skillnaderna mellan the natives och de nya smutsiga engelsmännen. För det är mycket det stilgreppet som används. De rena vackra och helt syndfria urinvånarna möter likt Pocahontas en grym, brutal, lögnaktig och smutsig civilisation i The New World. Indianerna framställs som de evigt goda och engelsmännen som de evigt perverterande onda. Jag blir otroligt trött vid detta ”Dansar med vargar” angreppssätt som det enda sätt som indianer skildras på i filmer. Visserligen är detta bättre än det förra – när de framställdes som röda vildar som band den vackra rättvisa civiliserade vita mannen vid totempålen, men är inte den nya förskönande bilden även den marginaliserande?

Det här är en gripande berättelse (kanske för att den är sann?) den unga flickan som blir kär i en bad boy som sviker henne. Kanske kommer den att bli mest känd för att just Q'Orianka Kilcher är 15 år och att det enligt rykten ska finnas lite bortklippt filmsex mellan henne och Colin Farrell. Jag måste erkänna att när de två ska till och hångla ryser jag lite över att hon är så pass ung! Det som jag tycker är bra är att det är två världar som möts, inte bara i skogarna i Amerika utan även i London. Här lyfter filmen och de sista 20 minuterarna är helt outstanding!

Filmen är dock för lång. Jag önskade att den skulle ta slut en hel timme innan den gjorde det. Det känns som att regissören velat ta med allting, och ingen har stoppat honom. I själva verket, måste de visa hur vinden susar i träden och vattnet porlar mellan nästan varje scen? Sen ska gärna alla saker sägas minst tre gånger, både i voice-over, vanlig dialog och genom utsökt kroppsspråk. Vi fattar redan första gången! Pocahontas är ett naturbarn, den perfekta människan, get on with the show! Genom att filmen lider av en regissör/manusförfattare med hybris blir det här en ganska platt film – trots mycket bra skådespelare och otroligt vackert foto.