My Bloody Valentine 3D (2009)

Så var det dags att återigen få blod, vassa föremål och allehanda skräckrekvisita kastade i ansiktet på biografbesökarna. 3D-tekniken är tillbaka; tack och lov utan de hemska röd och gröna plastglasögonen som snarare gjorde dig färgblind än gav dig en djupgående upplevelse. Nu är glasögonen istället polariserade, vilket betyder att det bara är genomskinlig plast du tittar igenom denna gång, mycket tacksammare för ditt huvud som slipper den ovälkomna värken. För att riktigt kunna mjölka gimmicken för allt vad det är värt så har filmbolaget bestämt sig för att göra en nyversion av gamla kanadensiska slasherrullen My Bloody Valentine (1981) och därigenom försöka skrämma upp publiken med lite gammal hederlig ”kasta saker mot kameran”-teknik.
En arg gruvarbetare vaknar upp ur sitt koma ett år efter en olycka orsakad av unge Tom Hanniger. En bärsärkargång sätts igång där många får sätta livet till innan den rabiata gruvarbetaren till slut får sitt liv ändat för gått. Eller? Tio år senare lever den lilla gruvstaden fortfarande med morden i minnet när nya dödsfall plötsligt börjar dyka upp och har det något att göra med att Tom Hanniger efter flera års frånvaro återvänt till staden?

My Bloody Valentine 3-D ekar av svunna glanstider som närmar sig tjugo år på nacken när filmbolagen fick en idé att återuppväcka 60-talsflugan som bjöd in publiken till en resa in i den tredje dimensionen. Skådeplatsen blev skräckfilmen och snabbt spottades det ut uppföljare som Hajen 3D, Fredagen den trettonde 3D och Huset som gud glömde 3D för att profilera på dimensionsvågen. Filmerna var tyvärr av ingen större kvalitet och gimmicken försvann lika snabbt som den kom. Skräck är ändå den genre där 3D ger mest valuta för pengarna vilket filmmakarna bakom My Bloody Valentine 3D har förstått när de återupplivar sin hackförsedda gruvarbetare och låter honom slå den genom huvuden. 80-talsdofterna ligger tungt när vi bjuds på både teknisk kunnighet och humor i en film som lägger sin vikt på splattereffekter galore snarare än på handling. De struntar i onödiga motivationer och gör den annars rätt formalistiska slasherfilmen till en underhållande effektgala.

Även om de tre ledstjärnorna Jensen Ackles, Kerr Smith och Jaime King försöker ingjuta lite djup i sina karaktärer så är de inte vidare sympatiska protagonister. Speciellt Ackles är tråkig som Tom Hanniger utan något utstrålning att tala om. För fantasten är det kul att se Tom Atkins, en veteranskådis från Dimman och Flykten från New York, glida förbi i en liten biroll som polis. Mest applåder får emellertid Betsy Rue som bjuder på det mest skamlösa fall av full frontal nakenhet som någonsin skådats i en mainstream skräckfilm!
Är det en fluga som inte vet bättre eller har 3D med teknikens framsteg blivit ett inslag i vår bioupplevelse som kommit för att stanna? My Bloody Valentine kommer inte att svara på den frågan. Med sin imponerande plana handling är det inte vidare läskigt, men stundtals ruskigt effektfullt!