Motorsågsmassakern (1974)

Det kan till en början verka som att ”sågen” är baserad på en verklig händelse, speciellt på grund av det som sägs i förtexterna, men den lögnen används bara för att ge filmen en extra krydda. Att sågen inte är något annat än en ovanligt spännande fiction står klart efter att man sett den. Det här är en film som innehåller antagonister så endimensionellt perverterade, störda och vridna att filmen är svår att ta på blodigt allvar. Ett faktum som också resulterar i en väldigt effektiv lågbudgetskräckis som skulle komma att inspirera flera uppföljare, göra ”Leatherface” till en kultfilmsikon, och ge inspiration till många andra filmer i genren.

Efter en av de mest effektiva öppningsscener som filmats i skräckfilmsväg sitter vi i ett något okomfortabelt tillstånd när vi introduceras till våra protagonister, en grupp unga hippies som bestämt sig för att spendera semestern i ett hus någonstans ute i det brännheta Texas. Medan en bilradio envist promklamerar nyheter om mord, våld och tragedier får vi samtidigt känna på gruppdynamiken i resbilen. Redan här är förstås den dominerande tanken: Vilka kommer att dö och vilka kommer att överleva? Motorsågsmassakern är en långfilm som är i kortaste laget, lite drygt en timme och tjugo minuter, och något större utrymme ges inte att lära känna protagonisterna. ”Sågen” var unik i den aspekten att den spelades in på ett dokumentärfilmsaktigt sätt, en teknik som senare skulle komma att användas i filmer som The Blair Witch Project (1999). Det känns som att betrakta en grupp ungdomar som sitter och pratar i allmänhet, något egentligt skådespel finns här inte att tala om och vad som sägs tillför inte mycket till handlingen. Tobe Hooper ville bara skapa en känsla av att ”det här skulle kunna inträffa på riktigt”, en känsla som ökar spänningen inför de magstarka scener som väntar. Visserligen ökas realismen på grund av detta tilltag men samtidigt blir karaktärerna något färglösa och ointressanta. Vi blir inte speciellt känslomässigt engagerade i någon av dem. Men dokumentärfilmsaktigheten resulterar i att vi inte ges den minsta ledtråd till vilka som kommer att överleva och vilka som kommer att dö.

Det måste medges att jag inte hade speciellt höga förhoppningar när jag satte mig ner och såg motorsågsmassakern. Jag menar handlingen verkade inte speciellt intressant. Några ungdomar ger sig av till en avlägsen plats och blir mördade en efter en av en man med motorsåg. Jag förväntade mig en effektiv teenage slascher men inte mycket mer. Vilket faktiskt var precis vad jag fick. Det enda jag hade misstagit med på var hur pass effektiv filmen skulle vara. Det är här filmen skiljer sig från de flesta av filmerna i genren. Det är en av de få skräckfilmer jag sett som faktiskt kan ge kalla kårar. Anledningen till detta är ett effektivt användande av kameravinklar, den dokumentärfilmsaktiga ”smutsiga” känslan, och något som jag inte skulle vilja kalla musik utan mer ett användande av ljud som får blodet att frysa till is i våra leder. Det är en film som lever på regissörens arbete, en vision om att skapa den ultimata skräckupplevelsen och inget annat. Men här får man inte glömma att det bästa av allt är klippningen. Den är närmast perfekt. Tobe Hooper ger tid till att bygga upp en scen men vet också när det är dags att klippa. Han vet när det är dags att byta kameravinkel, när det är dags att bygga upp spänning, när det är dags att visa skräckens sanna ansikte. Sen är det också en film som har mage. Även om det inte finns mycket blod och gore, som faktiskt talar till filmens fördel, lyckas ”sågen” skapa en alldeles speciell känsla av lidande och utsatthet. Filmen ger oss en otäck bild av mänskligheten, speciellt när folk börjar dö, och stämningen i gruppen blir mer och mer spänd. Men det är nog sant det som sägs, och det är att ingen skräckfilm är starkare än dess antagonister. I motorsågsmassakern är de intressantaste karaktärerna just dessa. ”Liftaren” (Edwin Neil), ”Leatherface” (Gunnar Hansen) och ”Farfar” (John Dugan) är omöjliga att glömma. Och någon slemmigare än gubben ”Drayton” (Jim Siedow) är svår att fantisera fram. Det är tydligt att Hooper varit mer intresserad av dessa karaktärer än några andra. Deras prestationer är så genomonda att de blir roliga, men ändå balanserar filmen på rätt sida av komedi och skräck då den riktigt svarta komedin aldrig tar överhanden. Detta är varelser som njuter åt det de gör, som ägnar sig åt mord, brutal misshandel och stympning bara för nöjes skull. När jag ser ”Liftaren” och ”Farfar” tänker jag faktiskt på Jack Nicholsons prestation som ”Jack Torrance” i Stanley Kubrick’s The Shining (1980), han lyckades projicera en liknande bild av ”ondskans” ansikte.

Filmens brister är mindre än dess förtjänster. Man måste beundra Tobe Hoopers insats vad gäller det filmtekniska, speciellt när man tänker på den låga budgeten, studenterna som lekte skådespelare och det år när den spelades in. Filmen var före sin tid, ingen tvekan. Vi har några avslutande minuter som hör till det bästa som någonsin producerats i skräckfilmsväg. Bristerna är väl just de underutvecklade protagonisterna och att filmen kanske är mindre än sina delar. Den har inget syfte förrutom att skrämmas, och inget budskap förrutom att människor är ett vridet släkte. Jag skulle jag gärna sett lite mera karaktärsutveckling för att höja den känslomässiga involveringen. Och även om vinkar finns i filmen om en verklighetsbaserad kontext, de stympningsmord och liknande som faktiskt inträffade i USA på den tiden, missar filmen ett av sina mål att få oss att tro att detta faktiskt hade kunnat inträffa på riktigt. Detta för att mördarna mer känns mer som karikatyrer än människor av kött och blod. Trots detta är ”sågen” en av de mest inflytelserika filmerna inom skräckfilmsgenren och en av de få teenage slaschers som faktiskt fungerar.