Monster House (2006)

För inte allt för länge sedan var det Disney som dominerade marknaden av tecknade filmer och man väntade spänt på deras årliga bidrag. Idag är det en fullständig explosion av tecknade och datoranimerade filmer på biograferna där det tycks släppas en ny film var och varannan vecka. När så många filmer släpps påverkar detta självfallet kvaliteten på gott och ont. Många är raka kopior på varandra, Disney och Dreamworks har sedan många år släppt filmer med skamligt liknande teman, medan man fått börja vraka efter de riktiga godbitarna. Därför är det så skönt när det kommer en film som både är originell och känns fräsch. Monster House är en nyskapande animerad skräckkomedi som använder sig av den performance motion-capture teknik som använts för Gollum, King Kong och till sin fullo i Robert Zemeckis Polarexpressen. Tekniken har emellertid utvecklats sedan den sistnämnda filmen som i ärlighetens namn må ha varit en mindre milstolpe men vidare vackert var det inte. Monster House är nämligen förbluffande snyggt gjord. Istället för att försöka satsa på mänskliga kopior gick de istället efter karikatyrer. Man får känslan av att man skulle kunna sträcka ut handen och ta på dem, vilket säkerligen var så det kändes när filmen visades i 3D i USA. Det är skamligt att Sverige ligger så långt efter med IMAX och 3D biografer.

Pubertetandfådda D.J. bor granne med den hiskeliga gubben Nebbercracker och hans otäcka hus. En dag när D.J. och kompisen Chowder förlorar sin basketboll på Nebbercrackers tomt och kakförsäljerskan Jenny nästan slukas av huset på andra sidan gatan inser de med skräckfylld förtjusning att det inte är ett vanligt hus de har att göra med. Nu måste de bara hinna komma på ett sätt att stoppa mördarvillan innan Halloweenstungna barn fyller gatan på utsikt efter godis.
Debutanten Gil Kenan har gjort en animerad film där karaktärerna har själ med specialeffekter som faktiskt imponerar. Den är inte lika underfyndig såsom Superhjältarna utan det Monster House har är stämning. Filmen både utspelas under och osar 1980-talet och visst är det en smått nostalgisk atmosfär som för tankarna till klassiska 80-talsfilmer som Upptäckarna (1985). Ett förortsäventyr i gammal hederlig Steven Spielberg anda, som faktiskt står som producent tillsammans med Zemeckis. Alla karaktärer man känner igen från sådana filmer; bästisarna, den nya tjejen, barnvakten, den tuffa rockaren och nörden, finns med.
Att Monster House bara visas med svenskt tal är en skymf mot biobesökarna. De får då missa Steve Buscemi som Nebbercracker, Maggie Gyllenhaal som barnvakten Zee för att inte nämna Jon ”Napoleon Dynamite” Heder som supernörden och arkadmästaren Skull. Nu får vi nöja oss med röster som Andreas Nilsson och Göran Gillinger som inte är fullt lika imponerande, även om skämten inte allt för hårt slarvas bort.

Idén med ett monsterhus låter lite väl ihåligt, hur ser ett sådant ut och blir det verkligen lyckat? Men all sådan skepsis krossas snabbt. Visst är det en enkel historia men det är också tjusningen med den. Med ett varmt hjärta och precis rätt läskig stämning, utan att det blir en skräckfilm, slår den an till fler än de yngre, speciellt för 80-talisterna. Förutom att beundra designen och Kenans härliga bildspråk är det bara att insupa den härliga atmosfären. Manusförfattarna har skrivit en glad överraskning. De har t.o.m. lyckats komma på ett kisskämt som faktiskt fungerar. Så barnsligt larvigt blir det heller aldrig trots målgruppen. De rysande elementen tas seriöst utan att fjoska till det, förvisso blir filmen en smula utdragen mot slutet men äventyrslusten stannar kvar till eftertexterna. Trots vissa svenska brister så är det en sak som står klart: Bättre Halloweenfilm för familjen finns just nu inte på bio.