Miami Vice (2006)

Michael Mann har alltid varit bra på att utforska personligheterna och dynamiken i katt-och-råtta leken som pågår mellan kriminella och de envisa, nästan besatta personerna som jagar dem - Manhunter (1986), Heat (1995) och Collateral (2004) är några riktigt lyckade exempel. Så då undrar man förstås vad som hände med hans förmåga när det äntligen blev dags för långfilmen Miami Vice. Äntligen, för att Mann redan hade en film i åtanke 1984, när han som producent läste Anthony Yerkovichs (manusförfattare till polisserien ”Spanarna på Hill Street”) manus till pilotavsnittet. Men tv-bolaget NBC hade redan köpt rättigheterna och fem år framöver skulle världen komma att bekanta sig med Sonny Crockett (Don Johnson), hans partner Ricardo Tubbs (Philip Michael Thomas) och deras oändliga garderob av kostymer (ärmar obligatoriskt upprullade) och loafers (inga strumpor, tack). Så här efteråt är det svårt att säga om serien sammanfattade årtiondet eller tvärtom.

Men det var då, och fantaster av serien bör stanna hemma med box-setet för i långfilmen har Mann helt tagit avstånd från originalet och istället gått in för en atmosfär av dokumentär hyperrealism. Tonen är mycket mörkare, med regissörens motivering att Miami förändrats, blivit farligare, och droghandeln idag ligger på en superprofessionell, högteknologisk, högintelligent nivå. Just därför måste Crockett och Tubbs vara totalt övertygande i sina roller som kriminella, till den grad att de själva ibland undrar vilka de egentligen är.

Den här gången blir Crockett (Colin Farrell med hockeyfrilla och porrmustasch) och Tubbs (en uppumpad Jamie Foxx) inkallade för att hitta läckan som fått en hemlig FBI-operation att gå snett. De infiltrerar plutokraten Montoyas (Luis Tosar) drogverksamhet genom att låtsas vara transportspecialister och börjar frakta narkotika åt honom via den misstänksamma mellanhanden José Yero (John Ortiz) och på order från Isabella (Gong Li), Montoyas kinesisk-kubanska älskarinna och kartellens finanssnille, som flyttar, investerar och tvättar pengar. Men situationen kompliceras av att Crockett och Isabella påbörjar en kärleksaffär som snart leder till äkta känslor hos båda och tillfällig förvirring hos Crockett över var hans lojalitet hör hemma.

Eftersom filmen tar upp den mentala utmaningen, frestelserna i att arbeta ”under cover” så hade det varit intressant att få en inblick i vad det är för slags personer som klarar av jobbet. Men Mann lämnar ingen plats åt någon bakgrundshistorik som skulle kunna ge ett psykologiskt grepp om karaktärerna så vi förstår vad som motiverar dem. Vi får aldrig riktigt se förvirringen och isoleringen som de måste känna. Det enda tecknet på oro är istället Farrells och Foxxs ständigt rynkade pannor och Farrell som nästan tvångsmässigt smeker sin porrmustasch så fort det hettar till lite.

Det stämmer heller inte överens med filmens önskade realism och allvar när flera karaktärer börjar agera med känsla istället för förnuft och storyn cirkulerar kring männens vilja att behålla sina kvinnor. Hur kan vi t ex tro på att Crockett har så djupa känslor för Isabella att han är villig att riskera sitt liv och hela operationen för hennes skull när allt vi får se är scener ur deras sexliv?

Inte heller dialogen bidrar till att blåsa liv i de tvådimensionella karaktärerna. Den är periodvis sparsam och när det väl pratas, eller snarare mumlas, gärna i mun på varandra, så är det så mycket jargong att det lika gärna kunde varit på swahili. Mycket av handlingen förblir ett mysterium. Lägg därtill fotografen Dion Beebes (Collateral) åksjukeframkallande, korniga foto – helt filmat med HD videokameror – och förvirringen är total. Kameran är antingen irriterande upp i ansiktet på folk eller så lång borta att människorna blir anonyma prickar i vykortslandskapen.

Alltså, ta bort alla referenser till serien, ta bort karaktärsskildringar och ta bort större delen av handlingen. Kvar har vi riktigt schyssta scener av:
1. grafiskt våld där folk blir skjutna i småbitar så hjärnsubstansen skvätter
2. coola motorbåtar på öppet hav + rockmusik
3. coola sportbilar som kör i natten + rockmusik
4. en riktigt snygg scen av ett flygplan som graciöst glider genom stora cumulusmoln

Bli inte förvånad när din djupaste sympati vilar hos den ursexiga vita BMWn som blir pepprad full av hål mot slutet. Det är inte okänslighet. Det är hyperrealism.