I oktober 1924 reste Fritz Lang, hans producent Erich Pommer och scenografen Erich Mendelsohn till New York, för den amerikanska öppningen av den första delen av Langs Die Nibelungen, den fyra timmar långa katastrofspektaklet. När Lang såg storstadens skyskrapor fick han en vision som skulle bli Metropolis. Så går en av anekdoterna om uppkomsten av Metropolis. Sanningen är att Fritz Lang och hans hustru Thea von Harbou redan över ett halvår innan börjat skriva på konceptet. Som mycket när det kommer till monokelförsedda Lang så finns det många myter kring hans person och hans filmer, ofta skapade av honom själv.
Efter första världskriget uppstod Weimarrepubliken i Tyskland, sociala värderingar kollapsade och en flora av ny konst och film spred sig snabbt. Expressionismen spred sig genom konststilarna och influerade tillslut även filmen. Doktor Caligaris kabinett blev 1920 den första tyska expressionistiska filmen. Sju år senare blev Metropolis den sista. Under denna period slog den stora inflationen till i Tyskland vilket gjorde det möjligt att producera mellan fyrahundra och sexhundra filmer per år, något som annars skulle ha varit omöjligt. Vid tiden för Metropolis hade den tyska makten stabiliserats och konstriktningen New Objectivity började ta över från expressionism. Samtidigt hade UFA, Universum Film Aktiengesellschaft, blivit det största och mäktigaste filmbolaget. Filmningen började våren 1925 och 310 dagar senare avslutades inspelningen. Budgeten var satt på 1,5 miljoner men notan slutade på hela 6 miljoner och försatte nästan UFA i konkurs när det blev en av de dyraste produktionerna någonsin vid tiden. Sanningen är nämligen den att Metropolis var en gigantisk flopp på sin tid, som kritikerna älskade att hata.
Viktigt att gå in på när man ska beskriva handlingen är att filmen, efter sin första premiär, klipptes ned med en fjärdedel i likhet med versionen som av Paramount släppts i USA. I den versionen hade en man vid namn Channing Pollock låtits omstrukturera storyn och ändrat ett par rätt väsentliga plotpoints. Det är inte förrän vid sekelskiftet som den mest korrekta versionen har släppts på dvd där allt material som hittats klippts in och pusslats ihop. Tyvärr måste ändå en fjärdedel av den ursprungliga filmen idag räknas som helt förlorade.
I Metropolis befinner vi oss i en framtida storstadsdystopi där hierarkin är uppdelad mellan två sociala klasser; arbetarna i underjorden och de rika högt ovanför jord i skyskraporna. Högst upp i ”The New Tower of Babel” bor stadens härskare, Joh Fredersen (Alfred Abel), vars son Freder Fredersen (Gustav Fröhlich) en dag i lustgården för rikemansbarnen får besök av Maria (Brigitte Helm) som har med sig stadens barn. Upplevelsen får honom att öppna ögonen och beger sig ned under jorden till maskinnivån där arbetarna sliter.
Maria har samtidigt blivit en ledare för arbetarna och vill finna en mediator mellan överklassen och arbetarna, då hon tror på att hjärtat behövs mellan hjärna och händer.
Skillnaden mellan den omgjorda versionen och originalet som nu getts ut gäller relationen mellan Joh Fredersen och vetenskapsmannen Rotwang. I den amerikanska versionen skapar Rotwang en maskinmänniska åt Joh, eller John Masterman som han heter där, för att ersätta de mänskliga arbetarna. I originalet så var Joh och Rotwang rivaler om kvinnan Hel som dog när hon födde Johs son, Freder. Fortfarande bitter över detta har Rotwang byggt maskinmänniskan som ett surrogat för henne. Vilket förklarar varför roboten har kvinnliga attribut, något som blir ett mysterium annars. En rätt signifikativ skillnad, då större delen av handlingen bygger på att Rotwang går med på Johs plan att låta roboten få utseendet av Maria för att få arbetarna att göra myteri. I amerikanska så är detta av anledningen att Joh genom detta kommer att kunna krossa motståndet och samtidigt ersätta arbetarna med robotar. I originalet så går Rotwang med på planen så att han i sin bitterhet kan krossa inte bara Joh, utan även hans stad och hans enda son då denne har förälskat sig i Maria.
För att sätta punkt för diskussionen kring vilken som är längst av alla versioner av Metropolis som släppts sedan premiären, så är Friedrich Wilhelm Murnau Foundations restoration från 2002 den som är mest komplett. En version från 2001 är längre men har mindre material, detta för att den visas i en annan bildhastighet.
Frits Langs Metropolis är det första riktiga mästerverket inom science fiction film, och är generellt erkänd som arketyper för alla stads- och cyborgframtider. Historien om Metropolis handlar lika mycket om filmen i sig som om vad den betytt för efterföljande populärkultur. Du kan se dess influenser i filmer som Stjärnornas krig, Matrix, Dr. Strangelove, Blade Runner, The Wall och oräkneliga fler. Även till musik videos där allt från Queen, som använt sig av klipp från filmen i ”Radio Ga Ga”, till David Fincher-regisserade Madonna videon ”Express Yourself” som klarligen inspirerats och avslutar även med Metropolis välkända budskap. En stor del kredit måste gå till Giorgio Moroder, den italienska synthgurun och kompositören, som gav ut filmen 1984 i en klippt version med ny modern musik tillsatt och då lyfte fram den igen för allmänhetens beskådning.
För Thea von Harbou, som ofta anklagades för att stå för klyschorna i Langs filmer, låg essensen i denna science fictions historia i det överexponerade budskapet, “The mediator between brain and hand should be the heart”, som hon även deklarerar tydligt i sin bok Metropolis som hon skrev samtidigt som filmen gjordes. Inte så konstigt då att boken kallats för humanistiskt dravel, något jag själv för övrigt instämmer i. Lang själv har sagt att det som intresserade honom mest med Metropolis var konflikten mellan det ockulta och modern teknologi, något han manifesterade genom vetenskapsmannen Rotwang, spelad av Rudolf Klein-Rogge. Vilket kan tyckas en smula ironiskt då von Harbou var Rudolfs fru innan Lang kom in i leken.
Rent generellt så ligger agerandet på hög nivå, ta i beaktning att filmen visas i högre hastighet än menat och att de måste uttrycka känslor med kroppen och inte ord. Brigitte Helm lyckas träffsäkert spela både Maria och dennes mer onda avbild. Det är inte svårt att hänga med eller förstå relationerna sinsemellan karaktärerna. Se bara på den enkla gesten av Freder att varsamt stänga dörren när han ska hälsa på sin far. Man behöver inte ord för att förstå deras far och son relation.
Vad som är viktigare är att denna överdrivet emotionella tematik går att återknyta till dagens alla klasskamper. Metropolis öppnar med bilder som tydligast visar dess aktualitet. Arbetarklassen som porträtteras kraftfullt som anonyma varelser, mer är en del av maskineriet än individer. Efter det klipp till överklassens utopi av idrott och lustgårdar. Samtidigt, nere i Metropolis katakomber, med deras hemliga masspredikningar om att frälsaren ska komma, illustreras vikten av en mediator med en berättelse om Babelstorn. Här kan vi se kopplingar till både religiös fundamentalism och korporationssamhälle.
Ibland kan narrativet nästan tyckas vara trivialt i jämförelse med det lyriskt överväldigande fotot. Detta beror bara på att specialeffekterna var långt före sin tid och kulisserna var fenomenala. Det är svårt att inte bli tagen av denna grandiosa framtidsdystopi. En av filmhistoriens mest välkända scener visar hur Rotwang med hjälp av sin elektriska utrustning ingjuter liv i sin maskin-människa.
I denna stumfilm har ljud även visualiserats med en sådan intensitet att man nästan tycks höra ljudet från fabrikens sirener. Genom häpnadsväckande träffsäker juxtaposition symboliseras en direkt länkning mellan arbetarna och maskinerna som med hjälp av bländande spegeleffekter förvandlas till ett slavdrivande monster.
Religion och det ockulta som Lang favoriserade visar sig i en scen där döden med dess lie, kommer till liv tillsammans med alla de sju dödssynderna och filmens klimax i stadens katedral. Det märks också tydligt en fascination vid geometriska struktureringar av kroppar, som när en folkmassa är formad som en frammarschande pil. Detta uttrycker något som inte har något att göra med emotionell excess, utan visar på övergången till mer dokumentära tekniker. Varhelst filmen koncentrerar sig på dokumentära och teknologiska detaljer, ersätts sentimentaliteten i historien av genuint dramatiska effekter.
Lang hade tänkt ut ett rätt så annorlunda slut på filmen än det som blev av; Freder och Maria skulle lämna världen och åka till en annan planet – Metropolis skulle därför ha blivit en sorts förspel till hans nästa film – Månraketen (1929).
Metropolis njuter av en tidlöshet som aldrig tycks bli omodern för att representera samhället idag. I denna fascinerande manifestation av en överdriven skyskrapshimmel hittar vi en berättelse som handlar om vikten att värdera varje individ och våga sträcka ut sin hand.
Jag kan förstå att vissa människor kan ha svårt att bli underhållen av filmen. Det är svårt för vissa att riktigt uppskatta en film som är 80 år gammal, för så mycket har hänt i film sedan dess. Ändå, om du tittar på de primära elementen hos filmen – handlingen, karaktärerna, konstverket, fotot och inte minst de tekniska effekterna. Ta också i beaktningen estetiken hos den tyska expressionismen när du betraktar den. Framträdandena och kulisserna kommer att vara överdrivna. Det var en del av stilen. Metropolis må inte vara för alla, men, för de som är villiga att läsa mellan raderna, är det en film som fortfarande har mycket att ge och inte minst är en av filmhistoriens allra mest grandiosa och bästa filmer. Att den restaurerade versionen av Metropolis blev den första film att placeras på UNESCO:s världsarvslista säger detta mer än något annat.
The other day I saw the most foolish film. I cannot believe it would be possible to make a more foolish one. - H.G. Wells
I enjoyed it beyond my wildest dreams - Sir Arthur Conan Doyle
