Matrix (1999)

Vissa filmer slår bokstavligt talat ned som en meteor när de kommer; de ger en monumental upplevelse som vi aldrig varit med om tidigare, blir omedelbart kultförklarade och skrivs automatik in i filmhistorien, är så stilbildande att de ger upphov till slätstrukna kopior, samt äger förmågan att förändra människors syn på livet. En film av sådan magnitud dyker av naturliga skäl upp ganska sällan, men när den kommer orsakas masshysteri; ingen kan ducka för fenomenet. Matrix är en sådan film.

Man kan med fog säga att filmen i fråga är uttjatad, men då beror det i grunden på att den är så bra. När precis alla tuggar om filmen, och genombrottet åtföljs av halvdåliga filmer som försöker rida på framgångsvågen, är det inte konstigt att man till slut själv tröttnar på den. Ett tag var jag faktiskt så trött på Matrix att endast titeln räckte för att framkalla kväljningar! En lång paus var allt som behövdes för att jag på nytt skulle upptäcka storheten i filmen.

Matrix är något så ovanligt och unikt som en filosofisk actionfilm. Som actionfilm tillhör filmen fyra år efter sin premiär fortfarande de häftigaste. Ingen annan film lyckas komma i närheten av Matrix visuella bildspråk och effekter av alla de slag, hur mycket än filmen får tjäna som kopieringsobjekt. Kombinera de banbrytande actioneffekterna med ett djupt filosofiskt resonemang, influerat från bland annat Buddhism, Platon, Kant och Descartes och ni förstår att filmen har något som saknar motstycke. Matrix är ett enda långt tema om verklighetens beskaffenhet, om mänsklig anpassning och individualitet, om att lära känna sig själv och utnyttja sina förmågor, om vetskapen att våra sinnen kan bedra oss, om frigörelse och så vidare. Jag kan fortsätta i princip in absurdum.

Storyn är så komplex och svår att sammanfatta i ord att det skulle krävas en lång avhandling för att analysera den i minsta beståndsdel. Filmen har otroligt många symboler och tankeväckande budskap. Jag tycker filmen ska få tala för sig själv emedan den lämnar så mycket åt betraktaren att upptäcka. Därför ska jag fatta mig kort i min sammanfattning av storyn.
Datahackern Neo (Keanu Reeves) lever ett dubbelliv där gränsen mellan drömmar och verklighet är flytande. På dagtid är han en kontorsråtta vid namn Thomas Andersson, han är en kugge i det stora samhällsmaskineriet, en bricka i ett spel. Men så en dag när han får svar på sitt sökande efter mening i tillvaron, eller ska vi snarare säga fler frågor än svar, förändras hans liv. Det visar sig att Morpheus, som beskrivs som världens farligaste person, också har sökt. Han har sökt i hela sitt liv efter ”den utvalde”, den person som ska föra rebellernas sista, avgörande kamp mot maskinerna som hotar att utrota den mänskliga existensen. Neo börjar snart förstå att världen vi uppfattar med sinnena blott är en illusion, en värld som beslöjar oss från sanningen. Han lär sig hitta styrka och mod i sitt inre och bli fri i tanken.

Hur bröderna Wachowski lyckades övertyga filmbolaget att satsa 650 miljoner kronor på filmen efter att ha gjort Bound med en budget på 50 miljoner kronor, är för mig ett mysterium. Men två saker är säkra: de kan skriva filosofi och visualisera sin vision. De vet exakt hur de vill ha det och viker sig inte en tum för att uppnå sina mål. De använder effekter förnuftigt, nämligen som ett medel istället för mål i sig. Om inte den senaste datortekniken möter deras krav kommer de på egna banbrytande lösningar. Bullet-time är redan en klassisk ingrediens, räkna med att få se mer av det i framtiden.
För att ge Kung-Fu scenerna större trovärdighet hyrde de in expertis från Hongkong som under flera månader lärde upp skådespelarna kampsportstekniken. Resultatet ser vi i filmen, det är inte stuntmän som springer på väggarna eller gör en trippelkick, utan skådespelarna själva. Wachowskibröderna har kombinerat det bästa från två världar; österländsk serietidningskultur och slagsmålskoreografi i en syntes med västerländsk berättarstil och den senaste datortekniken bidrar starkt till filmens originalitet.

Hittills har jag bara lovordat Matrix. Har då filmen inga brister? Jo då, faktum är att den brister lite i dramaturgin. Karaktärerna Mouse, Apoc och Switch är alldeles för outvecklade och görs totalt ointressanta, varför jag fullständigt struntar i när Cypher drar ur pluggen till alla nyssnämnda. Sanningen att säga blir jag glad för de känns bara fåniga och malplacerade, de fyller ingen funktion annat än bara finnas där som utfyllnad. Manusförfattarna har uppenbarligen lagt all krut på de nyckfulla karaktärerna.
En annan sak som drar ner intrycket är Keanu Reeves fantastiska skådespelartalang. Han är bra på Kung-Fu men någon vidare inlevelse eller närvaro bidrar han inte med. Hans ansiktsuttryck är ungefär lika stela som ett kylskåp. Bättre är då Hugo Weaving som iskalla Agent Smith och Laurence Fishburne som ger tyngd åt Morpheus.
Vidare är filmen inte helt befriad från klichéer, till exempel måste den obligatoriska kärleken-som-övervinner-allt infinna sig på en kant. Ställer man alla brister mot filmens överväldigande styrkor är det en fråga om detaljer, men som bekant utgör de en del av helhetsbedömningen och följaktligen kan inte filmen få högsta betyg.

Några retar sig på att storyn är alldeles för komplicerad. Själv finner jag alltid ett unikt värde hos filmer som växer allteftersom man blir mer mottaglig för budskapen. Matrix är så komplex att man helt enkelt inte kan sammanfatta den på en fikapaus. Nåja, tur att den funkar också för de som bara vill ha actionupplevelsen. En annan kritikerpunkt jag inte kan begripa mig på är att ”filmen är så skitig och har så äckliga miljöer”. Japp, tro det eller ej men det yttrade en nära vän till mig när jag föreslog att vi skulle se den. Det visar bara på att scenografin och fotot är så bra att de understryker filmens tema. Vill man ha pastellupplevelser kan man lika gärna se Nalle Puh, så det så!

Säga vad man vill om Keanu Reeves träaktiga skådespelartalanger, den något svårgripbara storyn eller filmens allmänna ”dirty look” – Matrix är unikt i sitt slag. Här varvas djupa filosofiska resonemang med övertygande Kung-Fu och något vi aldrig tidigare sett i visuella effekter. Det bästa av allt är att filmen fungerar för både ytliga och djupsinniga människor: här finns oförglömliga actionscener att avnjuta och filosofiska teman att grubbla vidare på – om man vill. Jag inledde recensionen med att skriva om filmens inflytande på människor, och för några av er kanske detta låter fjärran. För mig personligen emellertid väckte filmen ett filosofiskt intresse och det har satt djupa spår i mitt liv. Jag vet att vissa som anammat budskapen, blivit övertygade om att de lever i någon annans dröm (?). Många har dessutom träffat andra människor som de aldrig hade träffat om det inte hade varit för det gemensamma intresset de delar. Nämligen att gå vidare med filmens stora frågetecken ”What is the Matrix?”.