Mammut (2009)

För drygt ett decennium sedan gjorde en regissör entré på de svenska biograferna och landets filmvärld blev aldrig densamma. När nu den sjätte filmen anländer har vi fått se en resumé fylld av inte lika mycket dramaturgiskt utpekade filmhistorier som emotionella resor vi blivit tillåtna att betrakta. Med ett öga för karaktärer som framhäver inte bara ett mänskligt drag utan ett helt spektrum av ilska, sorg, kärlek och hemska akter har han porträtterat människor som varit lätta att identifiera sig med och godta. Lukas Moodysson är en av de mest intressanta svenska regissörerna idag och med sin senaste film Mammut har han tagit steget till den internationella scenen. Inspelad på tre kontinenter med en drös av amerikanska, mexikanska och filippinska aktörer kunde han inte ha valt en större kontrast till den i allra högsta grad skrattretande smala konstfilmen Container (2006). Liknande som i den gripande Lilja 4-ever lyfter han i delar av filmen fram de hemska situationer som existerar i delar av tredje världen samtidigt som han visar på människors behov av närhet.

Mammut tar avstamp i en lyxvåning i New York, hemma hos det unga paret Ellen och Leo och deras åttaåriga dotter Jackie. Leo är skapare av en framgångsrik spelsajt på nätet och har ramlat in i en värld av pengar och stora beslut. Ellen är kirurg och jobbar med att rädda liv. Båda föräldrarna är uppslukade av sina arbeten, och dottern Jackie umgås mest med familjens filippinska barnflicka Gloria, något som får Ellen att börja tvivla på sina livsval. Gloria har tvingats lämna sina två egna barn hemma i Filippinerna. Deras längtan efter henne gör att den äldste sonen, tioårige Salvador, bestämmer sig för att göra vad som helst bara för att få hem sin mamma igen. När Leo samtidigt åker på en affärsresa till Thailand påbörjas ett förlopp som får dramatiska konsekvenser för alla inblandade.

Att det är ett hantverk av Moodysson märks utan tvekan. Fokus är på mänskliga människor, inte karikatyrer utan vandrande varmblodiga emotionella varelser på det där speciella sättet som vår svenske regissör lyckas lyfta fram. Gael Garcia Bernal och Michelle Williams göra båda duktiga prestationer, men det är unga Sophie Nyweide som imponerar och gör filmen intressant. För även om Mammut är skön avstamp från regissörens tidigare eskapader i pretto-träsket så är filmen i ärlighetens namn rätt så händelselös. Trots en alarmerande rapport om utnyttjande och hemska levnadsvillkor för människor i tredje världen är det annars inte mycket som griper tag i en under den två timmar långa speltiden. Relationerna mellan människorna och de intrikata trådar som binder ihop dem är välskrivna och välspelade men alldeles för mycket tid går åt till… ingenting. Tempot är långsamt och försöker få dig att sjunka in i Ellen och Leos liv vars emotionella resor är lätta att följa med i, dock inte så intresseväckande att man kan dela dem tillfullo. Mammut är definitivt en bra film men långt ifrån någon mammut-upplevelse från herr Moodysson.