Made in Yugoslavia (2005)

Svenska filmer har de senaste åren blickat in i andra kulturer som satt sin rot i Sverige och problematiserat invandrarnas identitet som splittras av de kulturella rötterna och det svenska samhället. Josef Fares gjorde detta mycket skickligt i Jalla! Jalla! (2000) och Zozo (2005), där han lyfte fram hur olika förväntningar från två kulturer kolliderar med varandra, samtidigt som Lena Koppel berättade en varm historia om en adoptivflickas sökande efter sitt kulturella arv i Bombay Dreams (2004).
När Miko Lazic nu gör sin debutfilm, Made in Yugoslavia, spinner han vidare på problematiken bakom invandrarnas identitet och arv. Filmen börjar när Peter, pappan i den jugoslaviska familjen i en förort i Stockholm, låser in sig i sitt garage när inbördeskriget bryter ut i hemlandet. Han har förlorat sitt hus och har bestämt sig för att ta sitt liv. Sonen Mihajlo kallas till platsen för att tala sin far till rätta, men samtalet spårar ur och snart samlas hela släkten utanför garaget för att få Peter att tänka om.

Lazic som både regisserat och skrivit manus imponerar med en skickligt berättad historia som hoppar mellan Peters uppror mot familjen i garaget, och allt från hur han lämnade Jugoslavien och kom till Sverige, träffade sin fru Marija, fick en son, öppnade en pizzeria och vann en halv miljon på stryktipset.
På ytan ser vi den jugoslaviska jargongen; det excentriska beteendet, de vulgära svordomarna som kläms in i var och annan mening, modern som bossar runt i familjen, samt blandspråket mellan svenska och serbiska, där svenska ord används med serbisk tempus. Det är riktigt kul när familjemedlemmarna gapar och skriker på varandra på ett sådant sätt att varje svensk skulle tro att det rör sig om ett gäng psykopater, trots att det är bara ett vanligt bråk.
Under den excentriska fasaden serverar Lazic dock en betydligt djupare historia om familjens identitetskris som bottnar i separationen från det kulturella arvet och assimileringen till svenska samhället. Som invandrare från 60-talet har Peter alltid haft i planerna att jobba ihop en förmögenhet i Sverige, bygga hus i Jugoslavien och sedan flytta hem igen. Men åren har tagit ut sin rätt och familjen har kommit allt längre ifrån sina drömmar, samtidigt som de har börjat förlora sin identitet. Sonen Mihajlo som levt alla sina 23 år i Sverige har svårt att känna några starka band till Jugoslavien, men samtidigt har han växt upp med vetskapen om att Jugoslavien är hans rätta hem.
Lazic, som är en andra generationens invandrare från Jugoslavien, får in en riktig fullträff med problematiken bakom invandrarnas identitet och assimilering, och inte minst förvirringen med att vara en andra generationens invandrare. Det är både riktigt roligt och starkt berörande, men framför allt är det ett verklighetstroget porträtt av en typisk jugoslavisk familj i Sverige.

Filmens enda svaghet är att den nästan enbart riktar sig till jugoslaver (och till svenskar som har haft nära relation med jugoslaviska familjer). Jargongen kommer säkert att gå förbi den svenska publiken och missuppfattas. Det excentriska beteendet kan nog uppfattas som överdrivet, samtidigt som svordomarna inte får samma kaliber när de översätts till svenska. Exempelvis går det inte att jämföra den välbekanta ”Jebem ti mater” med det svenska ”Dra åt helvete”, trots att innebörden är den samma.
Men jag, som själv har rötter från Slovenien, riktigt njuter när jag ser när Peter, Marija och sonen Mihajlo gapskrika åt varandra, samtidigt som släktingarna samlas vid garaget likt myror kring en sockerbit.
Made in Yugoslavia är en film som jag länge velat se. Det är ingen skämtsam inblick i den jugoslaviska kulturen som Emir Kusturica har bjudit på i Underground (1995), Svart katt, vit katt (1998) och Livet är ett mirakel (2004). Istället är det en otroligt rolig fördjupning i jugoslavernas kontakt med det svenska samhället. Inte sedan Josef Fares Jalla! Jalla! har vi fått se ett sådant välskrivit och välspelat invandrardrama.