Die Hard 4.0 (2007)

I maj 1997 skrev Washington-korrespondenten John Carlin en nio sidor lång artikel kallad A Farewell To Arms, med grundpoängen att dagens krig utförs med information snarare än med vapen och pansarvagnar. Så kallad ”Soft Strike”-krigföring, genom exempelvis propagandakontroll hellre än våld.
På Carlins artikel har sedan Mark Bomback och David Marconi baserat ett filmmanus, i vilket terrorister startar en så kallad Fire Sale (”everything must go”), där man i tre steg slår ut USA’s infrastruktur.
Planen sätts i verket med hjälp av ovetande datahackers, som sedan alla systematiskt avrättas. Alla utom en, till vars lägenhet en bitter och trött polis (ni vet vem) hinner bli skickad för att eskortera den bleka hackern till FBI.

Bruce Willis må ha blivit gammal, något som syns tydligt (och kanske medvetet?) i filmens inledning, men det är väl själva f-n om han inte lyckas vara hårdare än någonsin! Med en bitter sorts ”jag har inget att förlora”-framtoning, ett snett leende på läpparna och en riktigt snorcool ”frisyr” tar han sig an allt och lite till.
Die Hard 4.0 är en sådan film där ”stöten” sker under förtexterna och uppgörelsen inträffar strax innan eftertexterna börjar rulla – och däremellan finns inte många tillfällen att andas. I ett tempo som ibland är bedövande snabbt avlöser actionscenerna varandra och det var bara vid ett par tillfällen – de flesta av dem involverande ett militärt jetflygplan – som jag inte kunde låta bli att himla med ögonen och känna oroväckande True Lies-vibbar, men det gick snabbt över.

Terroristerna, som tacksamt nog inte bara är tyskar, ryssar eller araber, utan tycks bestå av folk från alla möjliga nationaliteter, är ledda av en iskall Thomas Gabriel (Timothy Olyphant, Deadwood 2004-06) som varken framstår som mesig eller psykopatisk, utan snarare som ganska trovärdig…tro det eller ej.

Det är kul att McClanes dotter, Lucy (Mary Elizabeth Winstead, Death Proof, 2007, Sky High, 2005), inte är reducerad till en hjälplös liten flicka, utan att det klart och tydligt märks vems dotter hon är…
Justin Long (Dodgeball, 2004), som spelar datahackern Matt Farrell, är dock filmens största överraskning. Han visar att han är en kanonbra skådespelare och jag köper helt hans nervösa hackertyp. Den ibland påtagliga, men ofta mer subtila humor han tillför filmen är välkommen, men gör dessvärre scenerna med superhackern och datanörden Warlock (spelad av regissören Kevin ”Silent Bob” Smith, Clerks 1994, Dogma 1999) onödigt putslustiga. Die Hard 4.0 känns ovanligt genomtänkt och näst intill seriös, och Smith är inte direkt någon lysande skådis - och han har en för ickesubtil humor… Men Willis och Long flyter skickligt ovanpå Smiths karikatyr, och Warlock-scenerna passerar därför utan större efterverkningar.

Då världen i dagsläget vimlar av blöjrebeller som vill ”bekämpa systemet”, är det även tacksamt att se scenen då Farrell berättar att han själv tyckt att en ”Fire Sale” skulle vara en perfekt lösning – nollställa allt och börja om från början. ”Slå ner systemet”.
McClane tänder till och säger ”It’s not a system, it’s a country!” och Matt Farrell kan bara stå där, mitt i det terroristframkallade kaoset, och inse följderna av det han kallat en ”perfekt lösning”.

Summan av kardemumman är att Bruce Willis, Justin Long och regissören Len Wiseman (Underworld, 2003) med hjälp av ett fascinerande och ytterst hållbart manus, snyggt kameraarbete, lagom mycket tryck i musiken (av Marco Beltrami) och ett lastbilsflak fullt med action, explosioner och biljakter har lyckats tråckla ihop något man absolut inte bör missa.
Die Hard 4.0 är utan tvekan en av sommarens största och bästa actionfilmer!