Lady in the Water (2006)

Sjätte sinnet (2001) blev inte bara en oväntat kommersiell succé och en stark Oscarkandidat, utan filmen etablerade även M. Night Shyamalan som en av Hollywoods mest lovande unga regissörer. I hans nästa film, Unbreakable, (2000) regisserade han återigen Bruce Willis, men filmen lyckades inte nå upp till det förgångna årets stora succé. I den tredje storproduktionen, Signs (2002), tappade Shyamalan formen rejält. Karaktärsdynamiken och den gedigna dialogen hade blivit ersatt med spektakulära inslag av klichéartat slag. Men trots detta lyckades fältcirklar, mystiska utomjordingar och Mel Gibson dra in pengar till kassan. Den fjärde filmen i ordningen var ett spektakulärt jippo rakt igenom. En isolerad by, omringad av en skog bebodd av blodtörstiga varelser, gjorde The Village (2004) till Shyamalan svagaste film sedan genombrottet 1999.

I hans bioaktuella Lady in the Water står den lågmälda fastighetsskötaren Cleveland Heep (Paul Giamatti) i filmens centrum. En dag hittar han en ung och mystisk kvinna vid namn Story (Bryce Dallas Howard) i hyreshusets pool. Det visar sig hon har kommit från en okänd värld för att framföra ett viktigt meddelande till en människa som hon kallar för budbäraren. Det är nämligen så att Budbäraren ska förändra världen i framtiden. Så långt allt väl, men sen faller korthuset ihop.
Cleveland tar sig an uppgiften att leta rätt på budbäraren som bor någonstans i fastigheten. Det visar sig snart att denne budbärare (som spelas av Shyamalan själv) har skrivit en bok som kommer leda till den stora förändringen, och att Story faktiskt inte har någon väsentlig information till honom överhuvudtaget. Det enda hon har att säga honom är att hans bok kommer att förändra världen, samt lite andra personliga tråkigheter.
Därefter blir det upp till Cleveland att hjälpa Story återvända hem. Här förvandlas filmen till en märklig blandning av en sagoliknande barnfilm och en rysare; där det å ena sidan finns ett vargliknande monster som springer runt i fastigheten och försöker döda Story; samtidigt som Cleveland å andra sidan besöker en hyresgäst för att höra mer av sagan om Story och hennes folk. I sagan ingår karaktärerna, förutom Story och budbäraren: en helare, en beskyddare, en symbolist och ett samfund. Och det blir upp till Cleveland att leta reda på dessa karaktärer runt om i fastigheten.

Trots att Shyamalans senaste två filmer inte höll måttet så fanns det ändå en spänning i att försöka lista ut den överraskande vändpunkten. Det blir uppenbart tidigt i Lady in the Water att det saknas en sådan plot-twist. Här gäller det istället att lista ut vem som är vilka av dessa sagokaraktärer som Cleveland letar efter. Det märkliga är att när han väl hittar dessa karaktärer och berättar sagan för dem, så verkar ingen av dessa ha några som helst problem med att ta det hela på fullaste allvar. Och det är just i denna ologiska sammansättning som hela konceptet brister.
Med denna omaka blandning mellan saga och verklighet, familjefilm och rysare, lyckas Shyamalan ta ännu ett steg längre ifrån den suggestivt psykologiska berättelseteknik som gjorde Sjätte sinnet till en storslagen rysare. Lady in the Water bygger uteslutande på spektakulära företeelser, från början till slut. Och det finns ingenting jag hoppas på mer än att Shyamalan släpper taget om alla sina monster, utomjordingar och myter och landar med fötterna på jorden igen. Om han hittar tillbaka till de fundamentala och existentiella striderna inom den mänskliga själen kommer han att göra fler storslagna filmer. Men så länge han satsar allt mer på spektakulära inslag i mytiska kontexter lär det bara bli värre och värre. Lady in the Water är ett slående exempel på hur fel det kan gå.