Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Med De hänsynslösa (1992), Pulp Fiction (1994) och Jackie Brown (1997) har Quentin Tarantino gett oss actionfilmer med en engagerande story och kvick dialog. Hans kreativa blandning av våld, realism, karaktärsutveckling och ett raskt berättande har gett rötter till en Tarantinogenre, som filmmakare världen över försökt kopiera – ofta med dåligt resultat. Men nu har han, efter flera års tystnad både som regissör och manusförfattare, vässat pennan till ett nytt manus och åter satt sig på regissörsstolen för att ge oss sin fjärde film, Kill Bill: Vol. 1.

Storyn tar sin början med ett brudpar, som tillsammans med sina gäster, blir massakrerade under själva bröllopet. Målet för massakern är den gravida brudgumman, The Bride, som egentligen är en avhoppare till den professionella mördarligan DIVAS – Deadly Viper Assassination Squad. Hennes före detta chef och älskare, Bill, misslyckas dock med attentatet. The Bride hamnar i koma och när hon vaknar upp efter fyra år vill hon ta ut sin rättfärdiga hämnd.
Innehållsmässigt är Kill Bill: Vol. 1 Tarantinos ytligaste film och storyn i sig ger starka associeringar till Hard To Kill (1990) med Steven Seagal. Dialogen från De hänsynslösa, intrigerna från Pulp Fiction och den sammanhängande storyn från Jackie Brown lyser med sin frånvaro. Istället presenteras en rad karaktärer och sedan följer en orgie av mord och blodbad. Tarantino är förvisso helt ärlig med att han inte vill ge oss en moralisk tankeställare eftersom han inte är intresserad av att berätta en story, utan han vill helt enkelt visa ”hur” han kan visualisera en story. Och det måste sägas att när det gäller våld och action som saknar mening, så kan ingen göra det bättre än Tarantino.

Kill Bill: Vol. 1 är en genrekompott av martial arts, Hong Kong-action, 80-tals nostalgiska Ninjafilmer och Bruce Lee-fighter, kryddat med bortglömda poplåtar, vackert foto och sköna kameraåkningar. Storyn är indelat i kapitel där fotot skiftar mellan sköna färger och svartvitt. En sekvens berättas dessutom med tecknad Manga.
Idéerna kokar i överflöd och referenserna till Hong Kong-filmerna som Tarantino såg då han jobbade i en videobutik tycks vara oändliga. Här visar Tarantino verkligen vad han går för. Det är väldigt blodigt och näst intill sjukligt överdrivet, men samtidigt är det också alldeles underbart. I en scen möter The Bride upp till 100 samurajutrustade Katomaskerade män. När striden bryter ut börjar The Bride stycka motståndarna en efter en. Blodet forsar och kroppsdelar flyger runt omkring. Helt plötsligt förstår man hur grovt Andy och Larry Wachowski misslyckades med fajten mellan Neo och alla Smitharna i Matrix Reloaded (2003). Om det är någon som kan få liv i Hong Kong-action och martial arts med västerländsk film, så är det Quentin Tarantino.

Trots ett tunt innehåll står Tarantino karaktärerna väldigt nära. Han använder dem inte bara som medel för att illustrera våldet utan lyckas ge dem en stark och personlig färg. Och i slutändan är det karaktärerna och det briljanta skådespelet som väcker intresset. Uma Thurman, som fick rollen som en 30-årspresent av Tarantino, är klippt och skuren som The Bride, men Lucy Liu lyckas göra en betydligt fantasifullare tolkning av kinesamerikanskan O-Ren Ishii.

Under 90-talet lyckades Tarantino slå igenom både som regissör och manusförfattare. Under den tiden sökte han samtidigt efter ett erkännande som en revolutionerande filmmakare och på så sätt var han tvungen att anpassa sig efter produktionsbolagens alla krav och villkor. Nu när han slutligen uppnått sitt mål, har han därmed fått betydligt friare händer till att utveckla sina formmässiga talanger. Och visst har han lyckats. Kill Bill: Vol. 1 sticker inte bara ut bland de övriga Hollywoodproduktionerna, utan Tarantino har den här gången till och med överträffa sina tidigare filmer.


Fotnot: Kill Bill: Vol. 1 är egentligen Tarantinos femte film. Faktum är att han gärna vill stryka sin regiflopp, My Best Friend's Birthday (1987), ur meritlistan.