Kikis expressbud (1989)

Den japanske mästaren inom anime som filmkonst, Hayao Miyazaki, regisserade filmen Kikis Expressbud redan 1989 då det vankades premiär i Japan. Men det är först 2007 som denna söta lilla historia får svensk biopremiär. Bättre sent än aldrig som det heter. För det är absolut den mysigaste feelgood filmen som just nu kan ses på bio i vårt svenska höstmörker.

Den 13 åriga Kiki är häxa och ska åka iväg på praktik till en stad för att utvecklas och finna sin inre förmåga. En vacker natt med fullmåne lämnar hon sina föräldrar och ger sig av på sin kvast tillsammans med katten Jiji och några nödvändigheter. Det är långt ifrån några häxprocesser hon möter. Omgivningen ser med förvånad nyfikenhet på stadens nya tillskott, som dessutom kan flyga runt på en kvast. Ett allvarsamt samtal med en trafikpolis är så nära ett brinnande bål Kiki kommer. Som i flera andra Miyazaki filmer är flygsekvenser ett återkommande tema. Dessutom har vi den kvinnliga huvudpersonen som ska finna sin inre styrka och utvecklas. Båda elementen är vi som sett Min granne Totoro, Spirited Away eller Det levande slottet väl medvetna om. Kiki får ett rum ovanpå ett bageri där hon börjar arbeta extra samtidigt som hon startar en egen budbyrå. Varje leverans blir ett eget litet äventyr och den godhjärtade Kiki gör allt för att leverera paketen i tid. Katten Jiji är hennes eviga följeslagare och han delar gärna med sig av bittra kommentarer och sin smått pessimistiska livssyn.

”Barnsligt!” säger somliga, men kanske främst de som fortfarande förknippar allt tecknat och animerat med barnprogram. Men bara för att det är sött blir det aldrig infantilt. Det är få filmer som strålar av myskänsla utan att det blir sockersliskigt eller sentimentalt i slutändan. En levande legend som Hayao Miyazaki lyckas alltid undvika just sådana scenarion. Han håller oss på charmens rätta köl hela vägen in i mål. Traditionellt möter nytt, lite ockult saga på det och allt förefaller tecknat med stor kärlek. Kikis Expressbud är ingen Min granne Totoro (som jag tycker är Miyazakis bästa film) men den är likväl ett litet myspiller som passar i alla åldrar. Det är inte äventyr av samma tyngd som Prinsessan Mononoke men likväl små lustfyllda episoder där magin (som vanligt) lurar bakom varje hörn. Några uppretade skator här, en ugn som slutat fungera där. Ta med de där glänsande ”Kalle och chokladfabriken ögonen” och engagera dig i vår hjältinnas öde, hon har förtjänat det.