Independence Day (1996)

Ibland görs det filmer vars främsta uppgift, vid sidan om de kapitalistiska aspekterna och underhållningsvärdet, är att hylla gamla klassiska verk. Independence Day är ett exempel på en sådan film. Det handlar om science-fiction, där merparten av ingredienserna utgörs av gammal skåpmat i ny förpackning – denna gång en actionladdad förpackning i amerikansk patriotisk anda. En mer publikvänlig film är med andra ord svår att finna.

Föreställ dig att frågan om vi är ensamma i universum plötsligt besvaras i form av en massiv invasion från yttre rymden. Rymdskepp stora som städer träder in i jordens atmosfär och sprider skräck i vår vardag. Är dessa utomjordingar vänligt sinnade, eller är domedagen nära?
Det är detta scenario som vi ställs inför i Independence Day. Mänsklighetens fortsatta existens hänger på en skör tråd.

Man kan se Independence Day ur två perspektiv - underhållning eller imperialistisk propaganda á la Amerika. Som filmkritiker är det naturligtvis lätt för mig att hitta fel och brister, och därför är det just den avskyvärda propagandan som lätt hamnar i fokus vid en första anblick. Att filmen bygger på amerikanska värderingar är naturligtvis fullt förståeligt, och det kan jag mycket väl acceptera. Men att använda kampen mot ondska för att sprida dessa värderingar över hela världen känns aningen magstarkt. När det i filmen talas om att upphöja USA:s nationaldagsfirande till en dag då hela världen ska fira sin frihet från tyranni, går gränsen för vad jag pallar med - då vänder magen sig ut och in.

Men innan dess måste jag erkänna att Independence Day är mycket underhållande, och erbjuder riktigt storslagna scener. Filmens dramaturgi följer Hollywoods väl inövade mönster. Inledningen ramas in av en slags mystik som fångar betraktarens nyfikenhet. Man vet att något stort kommer att hända, och sitter på helspänn innan infernot slutligen bryter ut. Fram till dess erbjuder filmen en härlig introduktion av samtliga karaktär – även om de känns aningen för stereotypa för min smak. Skräckexemplet är President Thomas J. Whitmore, som manifesterar alla de bästa kvaliteter en människa kan ha – föga trovärdigt.

Skådespelarna gör ett ganska bra jobb med att porträttera karaktärerna. Förutsättningarna har inte varit de bästa, men det görs i alla fall med glimten i ögat. Will Smith (Steven Hiller), Judd Hirsch (Julius Levinson) och Jeff Goldblum (David Levinson) är de som håller garden uppe högst för min kritik. Goldblum misslyckas sällan, och Hirsch, med sitt lugna och sarkastiska agerande, har varit en av mina favoriter sedan tiden med TV-serien Taxi.
Övriga skådisar fungerar i sina roller, men känns ganska onyanserade.

Som jag nämnde tidigare är Independence Day i många avseenden en hyllningsfilm till gamla science-fiction-verk. Paralleller kan dras till Earth vs the Flying Saucers, The Day the Earth Stood Still och Världarnas krig, men framför allt även TV-serien V.
Vad som fungerar till nackdel för filmen är sättet utomjordingarna framförs på. Varelserna är närmast monstruösa och ytterst opersonliga, och deras agerande tyder snarare på bristande intelligens än något som skulle kunna bygga gigantiska rymdskepp. Liknelsen vid en gräshoppssvärm som tömmer planeter på naturresurser och sedan vandrar vidare känns ganska långsökt.

Jag vidhåller dock att Independence Day på flera sätt är väldigt imponerande. Visuellt är den ett mästerverk med närmast oslagbara effekter. Den framhäver mystik i inledningen, en känsla av hopplöshet i mitten, och piskar upp en närmast eufonisk stämning mot slutet. Visst är den hopplöst ytlig och väldigt klyschig på sina ställen, men underhållningsvärdet finns där. Förvänta dock inte mer än just ytlig underhållning.