Imagine That (2009)

En gång för länge länge sedan, under en svunnen tid som brukar kallas för ”tidigt 1980-tal” fanns en komiker som med sin vågade och vassa stand-up tog filmvärlden sedermera övriga världen med storm. Låt oss hoppa tio år framåt i tiden, där finner vi istället en komiker vars karriär är på nedgång och i omvandling. Hoppar vi tjugo år senare är karriären i princip icke-existerande där den en gång så bitska komiken har förkastats i förmån för familjeunderhållning på den lägsta nivån. Självklart pratar vi om ingen annan än Eddie Murphy, en talang i förfall sedan mitten av 90-talet.

I sin nya vana trogen är det dags för honom att släppa ännu en taskig familjeorienterad komedi och denna gång är det inget nytt under solen. Vi får ännu en dålig pappa som lär sig att uppskatta sin dotter. Evan är en investmentanalytiker som bara har sitt jobb i sikte och försummar sin 9-åriga dotter som efter föräldrarnas separation fäst sig vid en filt. Inte bara vill hon inte lämna den ifrån sig, hon har dessutom ett par fantasivänner. Evan ser det bara som barnsligt larv till att börja med, men ändrar sig när han till sin chock upptäcker att dotterns fantasivänner tycks veta exakt allt om vilka företag som är värda att investera i.

Ge oss något unikt! Ge oss något att skratta åt! Ge oss inte dottern som tittar bedjande på sin pappa för att han ska leka med henne. Ge oss inte Eddie Murphy som skämmer ut sig själv när hans dotter klottrat alla hans viktiga affärspapper med glitterlim och gula fiskar. Är Shrek det enda bra som Eddie Murphy kan göra nu i komisk väg? Varför jag säger komisk är för att han gjorde en överraskande dramatisk comeback med Dreamgirls häromåret. Detta samtidigt, måste det sägas, som att han på det humoristiska planet släppte Norbit vilket mer än något annat säger vart han borde lägga sin energi och kvarvarande talang.

Filmen är inte dåligt producerat eller spelad. Inte alls. Vad som gör den dålig är att den helt och hållet bara är en oförskämt o-originell film på alla sätt och vis. Handlingen följer tamt i samma spår som hundratals filmer innan utan att bjuda på sig själv. Visst spelar Murphy helt okej, och dottern är bedårande söt (dvs. när hon inte bara är en besvärande plåga i sin roll), och filmen trycker på alla förväntade känslor men det är just också det. Engagemanget är lika med noll. Enda riktigt underhållande inslaget är varje scen med Thomas Haden Churchs ”Vita fjädern”, Evans konkurrent. Allt annat är bara gammal skåpmat. Att det här skulle bli första gången Eddie Murphy och Ronny Cox spelade tillsammans sedan Snuten i Hollywood-filmerna känns därför bara trist. Jag förstår att Eddie Murphy vill göra film för sina barn, men kan han inte låta oss andra slippas plågas.