Hills Have Eyes, The (2006)

Som en i ledet på det löpande bandet av skräckfilmsremakes kommer nyfilmatisering av Wes Cravens gamla kultfilm från 1977 - The Hills Have Eyes. Uppgiften att modernisera historien om den terroriserade familjen Carter på husvagnssemester fick fransosen Alexandre Aja (High Tension, 2003) som tillsammans med kollegan Gregory Levasseur också skrev manus. Kanske beror det på språkliga faktorer men filmen håller sig i sann remake-anda och kopierar scener och dialog rakt av från originalet. De har gått så långt att de gjort skådespelarna så lika originalets som möjligt. På så vis begår filmen nästan harakiri direkt på samma sätt som Gus van Sants scen-för-scen filmatisering av Psycho (1998). För den som sett originalet blir därför spänningen närmast obefintligt eftersom exakt samma saker händer igen. De har emellertid en ny tråd i filmen som faktiskt är rätt intressant.
Vi får följa hur familjen Carter strandas mitt i Nevadaöknen – före detta skådeplats för atombombssprängningar – och börjar terroriseras av hungriga och blodtörstiga mutanter som förvrängts genom åren av allt radioaktivt avfall.

Filmen är tjugo minuter längre än sitt snart trettio år gamla original, och de består nästan uteslutande av en nytillkommen scen där svärsonen hittar mutanternas tillhåll – en gammal teststad för kärnvapenprovning. Förutom den allra första scenen och den mellanlandningen är filmen annars nästan en rak kopia av vad vi redan sett. Fast då utfört med en modernare filmestetik och de sedvanliga bombastiska ljudeffekterna som de inte kan låta bli att trycka in var och vareviga sekund.
Det roliga med nyfilmatiseringar är att de oftast är oerhört mycket våldsammare än sin kontroversiella föregångare. Samma gäller i fallet med The Hills Have Eyes. Fransoserna gillar nämligen att fläska i sig gore-effekter så det heter duga. Förutom att göra mutanterna till riktiga freakshows så blir det mycket avhuggna lemmar och kroppar som penetreras av vassa objekt. Allt blir lite väl mycket och slutar mest med att det blir en orgie i effektmakeri och våld. Även om hela kärnvapentråden faktiskt är ett roligt tillskott så inkorporeras det alldeles för lite för att det ska bli något vettigt av det. Potentialen fanns där, men det slant på vägen.

Vad blir det då av en film som så mycket liknar sin föregångare? Tyvärr inte allt för mycket att hurra över. Felet verkar nämligen ligga på att de fått en alldeles för hög budget, vilket inneburit att dem öst på med alla utslitna skräckeffekter som tvärtom skapar en olust för filmen. Om jag vill hoppa till av rädsla så vill jag göra det till genuint skrämmande scener, inte till gigantiska ljudeffekter. Budgeten har även medfört att den råhet och post-apokalyptiska känsla som präglade originalet självfallet försvinner när grynigheten byts ut med en mer stilistisk stil.
Ett rent misslyckande är det inte då den behållit kärnan i historien och inte försökt göra det till en teenslasher. Men när de inte försökt göra någonting nytt av det hela samtidigt som den faktiskt blir smått seg så går det inte annat än ge den ett lågt betyg.